Rationalisten

Jag tittar på det här och undrar lite över resonemanget och den typ av attityd som fallet symboliserar.

Jag själv har flera gånger åkt med katterna på Swebus (även om det mest har känts som en bizarr form av självpåtagen tortyr) och tycker att det är synd att de har fattat det här beslutet. Kanske skulle jag skriva ett mail till dem och beklaga att deras policybeslut kommer att vara det som avgör frågan om vi ska köpa den där bilen och att de alltså kommer att förlora åtminstone mina pengar på det.

Anmälarens reaktion är istället att konstruera ett underligt resonemang vars slutsats är dels att beslutet utgör diskriminering, något som hon inte alls kommer i närheten av att kunna visa och dels att det privata företaget Swebus därför borde tvingas acceptera inskränkningar i sin rätt att själva besluta vad som är eller inte är tillåtet på deras bussar. Det är ett dubbelfel.

Förresten, om någon blir diskriminerad i detta fallet borde det väl egentligen vara djuren, det är ju de som inte får åka med på bussen.

Esbati -> Josefin Brink x2

Jag försöker förstå vad det egentligen är som pågår här. Såvitt jag begriper menar Esbati och Brink alltså att det är negativt att det finns lågavlönade arbeten med flexibla arbetstider, anställningsförhållanden som passar bra för unga utan kvalifikationer och för dem som inte är intresserade av att jobba 8 timmar om dagen. Gäller den inställningen i allmänhet eller är det bara inom den privata sektorn, eller är det kanske bara just McDonald’s som är fel?

Mitt intryck är att när Esbati och Brink, och alla andra medlemmar av tvångsvänstern, fantiserar om den perfekta arbetsmarknaden ser de en fullkomligt likriktad arbetsmarknad där alla som arbetar i yrken där det överhuvudtaget är en fysisk möjlighet jobbar mellan åtta och fem, veckodagar. Det är lustigt att tänka på hur mycket det skulle kosta att äta på McDonald’s om deras vision bleve verklighet och vad det skulle ha för effekt på antalet anställda.

Sen måste man ju fråga sig om Josefin Brink verkligen drar en rimlig slutsats när hon påstår att regeringens ambition att få ut fler människor i arbete tidigare i själva verket är en ambition att sänka utbildningsnivån. En annan tolkning är att en större tillgång till arbeten som passar unga människor som inte har betstämt sig ännu i själva verket skulle lägga utbildningsnivån på en mer “naturlig” nivå. Som det är nu pressar arbetslösheten in tusentals unga på mediokra utbildningar på obskyra högskolor, utbildningar som i många fall kommer visa sig ha varit ett slöseri med tid eftersom meriten från den obskyra högskolan inte kommer att värderas på arbetsmarknaden.

Högskoleutbildningen har förvandlats till en specialdesignad arbetsmarknadsåtgärd för unga. Det kanske Brink tycker är en god idé men för alla som accepterar att människor är olika står det rätt klart att högskoleutbildning inte är något som passar alla människor och att de som pressats in i en utbildning därför att de inte kunde se någon annan väg att skaffa sig en försörjning kommer att få ut minst av sina högskoleår. På så sätt drabbas de värst, i stället för att skaffa sig arbetslivserfarenhet och starta en karriär får de studiemedelsskulder på hundratusentals kronor för att plåga sig igenom en utbildning som med största sannolikhet inte kommer att hjälpa dem i deras karriärer.

En sista punkt av svårbegriplighet: i den andra länken till Brink, där hon skjuter in sig på finansplanen, beskriver hon situationen som att fler unga studerar längre och därför kommer ut på arbetsmarknaden senare “men i gengäld med mer kvalificerade och högre avlönade jobb”. Detta från en företrädare för ett parti som varit med och format en politik och skapat en arbetsmarknad där de lönemässiga vinsterna med utbildning är extremt små, utom för vissa specifika utbildningar.

Vad föranleder dessa extremt moralistiska utbrott från journalister i förhållande till ministrarnas snedsteg och klavertramp? En ministers huvud på ett fat, såklart.

Därför blir de svarta lönerna till barnflickor (och vem är det egentligen som förutsätts ha förlorat i den transaktionen?) och vägran att betala tv-licens (en ideologiskt fullkomligt rimlig inställning till en orättfärdig skatt) något att utnyttja till fullo. Men ska vi verkligen acceptera förnekelserna av journalistkårens vänsterinriktning när två företeelser som har så uppenbar ideologisk grund väcker jägarinstinkterna så fullständigt?

Någon kanske vill invända att drevet gått mot socialdemokratiska ministrar och Gudrun Schyman också. Naturligtvis, men det är förstås en annan och mycket värre femma när en politiker bryter mot lagar man själv har instiftat under mycken moralisk utgjutelse. Stegö-Chiló borde stå fast och säga att TV-licensen är en orättfärdig avgift som tas ut på ett orättfärdigt sätt. Gudmundson skriver bra om den aspekten.

Och om hon nu betalar i efterhand, hur är hon då en snyltare?

Förresten, Radiotjänst har enligt egen utsago 3,4 miljoner kunder och enligt SCB finns det 4,4 miljoner hushåll totalt (Ingen kommer undan politiken får tipstack). Hur går det ihop med frustande uttalanden om att 90 procent av befolkningen tycker licensen är bra?

Jag läste aldrig den där texten i Expressen där politruckerna kom ut ur högerpopsgarderoben, den kändes bara… onödig. Politisk självetikettering av ett slag som mest verkar vara poserande. Det är säkert jätteviktigt ur marknadsföringsperspektiv men jag tycker det är ointressant.

Men Andres Lokko läste den visst och han tyckte inte om det. Han blev helt enkelt jätteindignerad. Så indignerad att han skrev en krönika och skänkte, sådär lite avmätt som man gör när man måste skänka bort något man helst skulle vilja ha kvar, ordet pop till högern, eller till nyliberalerna egentligen.

Tack så hemskt mycket för pop, Andres! Men det var ju taskigt att du skulle behålla kärlek, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klara mig.
Eller, vänta nu, din stjärna falnade på de två minuter som det tog att läsa din text. Nu har du inte längre rätten att vare sig skänka bort pop eller att behålla ett enda av de där andra orden som du så girigt vill läga beslag på. Inte ett enda ord i hela svenskan är längre ditt att skänka eller ta ifrån mig.

Det mest skrämmande är att din skräck för liberaler är större än din skräck för konservativa. Men du ger svaret på den lilla nöten själv. Det finns egentligen bara en förklaring till att en person som definierar sig som vänster på det där vaga, mjuka, icke-kommunistiska sättet, kan tycka att liberaler är mer skrämmande än konservativa. Det är att han skräms av världen och dess enorma variation och att han därför känner att den måste kontrolleras, planeras, katalogiseras och etiketteras. Och det är ju just det du menar när du föredrar de stålgjutna konservativa framför de mer svårfångade liberalerna.

Framförallt, Andres, måste du inse att din oförmåga att förstå andra, uttryckt i din syn på liberaler som kärleks- (känslo-)befriade, inte gör dig till en bättre analytiker, utan till en sämre. Alla kan vi rapa floskler, det kräver ingen talang, men att faktiskt fundera över en människas drivkrafter kräver en viss ansträning. När du vågar tänka på dina politiska motpoler utan att först slita av dem alla attribut som gör dem mänskliga, då kanske du kan skriva en krönika som berör politik och som ändå är intressant.

Det kan tänkas att det sker en del utveckling inom fotbollen. Bollen byts ju tydligen ut till varenda nytt mästerskap och kanske ändras reglerna lite grand ibland. Det finns däremot ett område där utvecklingen står still och där det inte finns några som helst tendenser till någon form av förnyelse: domarna och deras hjälpmedel.

Jo förresten, det ryktades om att till VM skulle Fifa ha fixat det där systemet med en sändare i bollen som skulle kunna tala om för domaren om tveksamma bollar var inne eller ute. I slutändan visade det sig att det inte gick att få systemet perfekt innan VM.Och vid närmare eftertanke har ju domarna av någon anledning begåvats med headset i det här mästerskapet. Antagligen för att det är så svårt att kommunicera med varandra när man som mest kan befinna sig på lite drygt hundra meters avstånd.

Samtidigt som Fifa alltså försöker utveckla ett säkerligen dyrt system som bara skulle underlätta en enda av alla de kluriga bedömningar som en domare måste göra, finns det ungefär en miljon TV-kameror på arenan. Men att ens föreslå att domaren skulle få använda dem i sitt arbete verkar vara tabu. Åtminstone är det inte något man hör mer än var tionde år.

Inte ens den enkla idén om att ha två huvuddomare på planen för att få bättre bedömningar verkar ha några större utsikter att bli verklighet.

Och jag har hört argumenten. Inget av dem är i själva verket något annat än en oinspirerad variation av att “så här har det alltid varit och därför ska det så förbli”.

Samtidigt kvarstår faktum: alla vet vad det nuvarande domarsystemet, som försvaras med sådan iver, leder till. Det leder till ojämna och orättvisa bedömningar och till fans-relaterade problem för domarna både på och utanför planen.

Stora lag och hemmalaget eller laget med den största/mest högljudda publiken har alltid fördel i en fotbollsmatch. Det är lite av en av grundpremisserna i spelet, hur vettigt är det att det ska vara så? Domaren, som så klart bara är en människa, är utsatt på planen och har en närmast omöjlig uppgift.

I en av dagens åttondelar avgjorde en domare och skickade hem Australien. För det finns inte ens en pytteliten chans att Cantalejo hade blåst straff om incidenten hade skett på andra sidan och det varit Chipperfield som lagt sig ner istället för Grosso. Storlaget fick sin belöning för sin storhet.

I Sveriges åttondel är det fel att säga att domaren avgjorde matachen – den saken skötte det kollapsade svenska försvaret alldeles utmärkt – men nog var Simon påverkad både av tyskarnas pondus och publikens närvaro när han gjorde bedömningarna som ledde till Lucics utvisning.

En ännu mörkare effekt av domarens utsatthet är risken att de utsätts för hot och tryck från publiken även utanför matcherna. Minns till exempel Anders Frisk som ju till slut fick nog av alla totalpunchiga idioter. Med bättre unyttjande av tekniken skulle domarna åtminstone kunna döma rättare och kanske få färre dårar efter sig.

Exakt hur man skulle utforma en ny regel med t.ex. möjlighet för domaren att se på reprisbilder är lite svårt att avgöra. En tanke är att ta inspiration av den amerikanska fotbollens system, där coachen har två möjligheter per halvlek att ifrågasätta ett domslut. På det sättet skulle avbrotten bli få och koncentrerade på verkligt viktiga situationer.

Det viktigaste kanske ändå är att i stort sett vilken ändring som helst skulle skicka signalen att fotbollen faktiskt tar upprätthållandet av sina egna regler på allvar. För sån är inte situationen som det är nu.

Ser att Schyman är i blåsväder igen. Sist det begav sig registrerade jag bara ett litet blipp på arg-o-metern, trots att det var när Rapport berättade att hon hade blåst nästan sexhundra skattelax på att resa runt i ett och ett halvt år och propagera för sitt nya parti – det som inte ens var uppfunnet när Schyman blev invald i riksdagen (det är alltså 33 000 i månaden). Nu kommer uppgifter från Expressen om att Gudrun, trots säkerhetsbekymren, faktiskt åker tunnelbana också. För upp till 290 väljarpix per månad. Det kommer ånga ur mina öron.

Det mest spännande med Rapports rapportering var förresten när Gudrun sade att:

Jag tycker det är alldeles utmärkt att det går pengar till ett arbete som syftar till att stärka kvinnors rättigheter

Det är så intressant att se hur lite uppmärksamhet det här uttalandet har väckt, för Gudrun tar sig rätt stora friheter i den korta meningen. Förutom att hon definierar om sitt arbete för F! för att dölja de partipolitiska aspekterna meddelar hon att hon numer har rätt att ensam fatta beslut om hur statliga medel ska spenderas. Eller att det syftet hon arbetar för är så gott att det inte kan finnas några begränsningar för det. Either way, något skumt är det.