Rationalisten

Samtyckeskravet i våldtäktsmål är uppe till diskussion igen efter de uppmärksammade rättegångarna mot “stureplansprofilerna”. Vissa, som Blogge, tror att ett införande av en samtyckesformulering kommer att urholka rättssäkerheten för våldtäktsanklagade, andra, som Madeleine Leijonhufvud, ser fördelar och är inte oroade. Min uppfattning är att man kan tänka sig två olika attityder till och därav följande utformningar av ett samtyckeskrav i våldtäktslagstiftningen, en som förmodligen inte skulle påverka antalet fällande domar i särskilt stor utsträckning och en som i stort sett skulle lämna den anklagade utan rättssäkerhet i våldtäktsmål. Man kan alltså tycka att det vore meningslöst eller principiellt fel att införa samtyckeskravet men det finns en ytterligare effekt av en sådan ändring som definitivt skulle vara positiv.

Å ena sidan kan samtyckeskravet utformas så att lagen och förarbetena tydligt instruerar domstolarna att visserligen utfråga den anklagade samtycke verkligen förelåg till de aktuella handlingarna men att å andra sidan upprätthålla den anklagades rättssäkerhet. Detta innebär att domstolen inte kommer att kunna döma en anklagad som hävdar att samtycke fanns om det inte finns stödjande bevisning eller synnerliga skäl att ifrågasätta den anklagades trovärdighet. En sån utformning skulle förmodligen inte leda till en särskilt stor ökning av antalet fällande domar. Å andra sidan skulle ett införande samtyckeskravet i lagstiftningen förhoppningsvis leda till att fokus i någon mån skulle förflyttas från offrets sexuella vanor och inställningar till den anklagades. Den anklagade skulle också på ett annat sätt än idag tvingas analysera och ge uttryck för sin egen roll i och inställning till det som hänt.

Å andra sidan kan samtyckeskravet utformas så att domstolens krav på att den anklagade ska bevisa sin oskuld ökar. Att den anklagade anser att samtycke fanns är ju knappast bevisning för att så var fallet. Domstolarna kan alltså instrueras att tillmäta de anklagades utsagor om samtycket låg trovärdighetDet finns också skäl att anta att domstolarna, även om de inte explicit instruerats att tillmäta den anklagades utsagor låg trovärdighet, kommer att glida mot en sådan tillämpning under kraven från kvällspressen och debattörer som Leijonhufvud och Kielos., vilket i praktiken kommer att innebära att den anklagade förväntas bevisa sin oskuld. Förmodligen skulle kraven på stödjande bevisning till den anklagades fördel vara olika beroende på vilka specifika handlingar som ingår i händelsen, mer ovanliga eller grövre handlingar kräver starkare bevisning. En sådan utformning skulle naturligtvis leda till fler fällande domar men skulle också införa omvänd bevisbörda i brottsmål, ett allvarligt brott mot grundläggande rättsprinciper.

Som en ytterligare variant av den andra utformningen kan man också ta det som Katrine Kielos implicit argumenterar för här eller som den här bloggaren uttryckligen efterfrågaroch som Leijonhufvud tycks snudda vid i det här stycket:

Många våldtäktsanmälningar leder inte till åtal. Åklagaren bedömer att han inte kan uppfylla beviskraven. Mannens spermier i eller på kvinnan räcker inte; man måste kunna bevisa våld, hot eller total utslagenhet.

: att själva uppsåtskriteriet avförs ur våldtäktslagstiftningen, enligt Kielos eventuellt bara när den anklagade är en man och offret en kvinna. I praktiken måste rättegången då endast söka utröna om det försigkommit sexuella handlingar mellan de två inblandade. Om så har skett är själva anmälan nog bevisning för att handlingarna utgjorde våldtäkt eftersom offrets tolkning av händelserna måste vara avgörande.

Man behöver inte förutsätta att alla människor är benägna att ljuga och falskeligen anklaga andra för våldtäkt för att inse att en sådan utformning skulle sätta ett fruktansvärt vapen i händerna på människor med helt olika kapacitet att hantera det och att resultatet skulle bli en kraftig ökning av antalet de factoi meningen att den anklagande faktiskt inte ansåg handlingarna vara våldtäkt när de hände oskyldiga. Enligt Kielos förslag skulle dessa enbart vara män men om vi utgår från att män kan våldtas av kvinnor kan vi förutsätta att även ett antal oskyldiga kvinnor skulle dömas.

Det var lite spännande att (v) slog på stora trumman för självförsvar för flickor igår. Samma dag hörde jag nämligen att det i Stockholm skett en kraftig ökning av antalet fall där unga män helt oprovocerat utsätts för våld av andra och för offret okända, unga män. Gender i P1 hade ännu dystrare siffror, 25% av alla 18-åriga män har utsatts för misshandel eller rån och 33% av alla killar i åttonde årskursen har blivit slagna av en jämnårig.

Det är så illa att de enda tänkbara skälen till att män inte är oroliga när de rör sig ensamma i mörkret är att de är alltför dumma eller alltför självsäkra. Risken för att en man ska drabbas av våld är betydligt större än risken för att en kvinna ska göra det. Och risken för att angreppet ska vara oprovocerat tycks också öka.

Det blir med det perspektivet lite klurigt att riktigt begripa varför just tjejerna ska få lära sig självförsvar i skolan, när killarna får bekosta sådana övningar själva. Kanske har det att göra med vänsterpartiets kollektivistiska synsätt, det blir för svårt att se att en rätt stor andel av männen inte är våldsverkare utan snarare våldsutsatta. Den gamla hederliga människomatematiken slår fel igen, helt enkelt.

I slutändan är det förstås befängt att ålägga skolorna att lära ut självförsvar men om det ska ske borde killarna ges samma möjligheter som tjejerna (om än inte nödvändigtvis gemensamt). De borde definitivt inte sättas i indoktrineringsklasser i vänsterinriktad feminism.