Obehagliga vibbar
Fem dagar efter valet, där 119 328 fler röster lades på något av allianspartierna än på något av de rödgröna, satte LO ner en stålskodd fot. Wanja Lundby-Wedins debattartikel i DN den 22/9 är en veritabel studie i hot av beskyddarkaraktär och LO:s överskattning av sin egen betydelse.
Det förekommer, naturligtvis, inga öppna hot om att sabotera den demokratiskt valda regeringens arbete, man måste arbeta med mindre grovhuggna verktyg än så.
Den nya regeringen lägger inom kort fast förutsättningarna för de kommande årens ekonomiska utveckling. Frågan är om den vill ha en fortsatt stabil ekonomisk tillväxt som kommer att ge både jobb och ökade reallöner eller om den, förblindad av sin seger, driver in Sverige i en situation där tillväxten leder till starka fördelningskonflikter och instabilitet. Det leder i så fall till en situation där fackföreningsrörelsen varken vågar eller kan sluta avtal på arbetsmarknaden med annat än korta avtalsperioder eftersom osäkerheten om vart den svenska politiken driver oss är alldeles för stor.
Regeringen lägger inom kort fast förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen. Den kan välja mellan fortsatt stabilitet eller att slänga in Sverige i allvarliga konflikter om löntagarnas trygghet.
Om dessa fördelningskonflikter förvärras av en omfattande osäkerhet om hur löntagarnas trygghet påverkas av politiska beslut, kan det bli mycket svårt att sluta stabila löneavtal på arbetsmarknaden. Förutsägbarhet och stabilitet är nödvändiga förutsättningar för lugna förhandlingar.
Vi tycker att den lösning vi har i dag är bättre - men om de svenska löntagarnas trygghet är i fara måste vi agera.
Vi utgår ifrån att den nya regeringen tar tillfället att konstruktivt jobba för detta [nya jobb med LO-definierade villkor för lön, "arbetstrygghet" och arbetsmiljö], i stället för att slänga in Sverige i allvarliga konflikter om löntagarnas trygghet. Konflikter som allvarligt skulle skada Sverige i en period då det finns goda förutsättningar för att vi ska kunna växa med goda arbeten som både är trygga och ger en lön som går att försörja sig på.
I översättning: om den nya regeringen genomför de ändringar de gick till val på och alltså fick ett tydligt mandat att driva igenom, kommer det att bli problem. Och den nya regeringen bär själv ansvaret för de problemen. Följer man istället LO:s önskningar kommer allt gå fint. Klassiska beskyddaridéer, kryddade med kidnapparens logik: det är inte vårt fel om vi skapar kaos i avtalsrörelsen, det är ert fel för att ni inte gjorde som vi sade åt er.
Därutöver är det inte bara stora, svepande systemskiftesändringar som riskerar att leda till trubbel, alliansens idé om sänkta arbetsgivaravgifter för vissa företag under vissa villkor är helt otänkbar.
Om en framtida regering väljer att ge pengar till vissa företag genom sänkta arbetsgivaravgifter och finansiera dem med pålagor på arbetstagarna så kommer det att resa krav på kompensation hos många av LO-förbundens medlemmar och allvarligt försvåra avtalsrörelsen.
Lundby-Wedin slår också, i enlighet med sitt entydiga tolkningsföreträde, fast vilket förändringsmandat den nya regeringen egentligen har, samt definierar den rätta politiska vägen (LO:s).
Redan nu kan man dock konstatera att en avgörande faktor var att alliansen - och då främst moderaterna - lyckades övertyga väljarna om att en alliansregering inte skulle genomföra ett systemskifte i Sverige när det gäller den sociala tryggheten och den svenska modellen på arbetsmarknaden. Den nyvalda regeringen har alltså inte fått något mandat för sådana förändringar som rubbar balansen på arbetsmarknaden eller i grunden hotar den sociala välfärden.
På det området känner vi en oro för att regeringens aviserade åtgärder är början på ett mer smygande systemskifte för att etablera en ny låglönemarknad i Sverige. Det är något som står i direkt motsättning med våra strävande att minska löneskillnaderna.
Som om LO:s strävanden efter ett eller annat politiskt mål skulle ha högre prioritet än det uttalande som befolkningen gör i ett riksdagsval. Men Wanja är faktiskt inte bara negativ, hon passar också på att ge den nya regeringen ett tips om vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som LO faktiskt kan komma att acceptera.
I stället borde den kommande regeringen försöka förbättra matchningen på arbetsmarknaden. [...] Dessa matchningsproblem löser man inte med sänkt a-kassa. [...] Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken behöver utformas så att den ger människor bättre chanser att etablera sig på arbetsmarknaden. Här finns mycket att göra för en kommande regering.
Matchning alltså. Så mycket politiskt rörelseutrymme kan Landsorganisationen tänka sig att skänka den nya regeringen.
Hur får LO detta ställningtagande att gå ihop med en funktionell verkan inom det accepterade politiska systemet i Sverige? Organisationen kan inte på något sätt mena att de representerar en större del av befolkningen än alliansen, om nu det hade spelat någon roll. Det är svårt att se detta som något annat än ett fullständigt underkännande av majoritetsprincipen inom politiken, riksdagens unika beslutsfattande ställning i samhället och väljarnas faktiska val.
