Rationalisten

Esbati -> Josefin Brink x2

Jag försöker förstå vad det egentligen är som pågår här. Såvitt jag begriper menar Esbati och Brink alltså att det är negativt att det finns lågavlönade arbeten med flexibla arbetstider, anställningsförhållanden som passar bra för unga utan kvalifikationer och för dem som inte är intresserade av att jobba 8 timmar om dagen. Gäller den inställningen i allmänhet eller är det bara inom den privata sektorn, eller är det kanske bara just McDonald’s som är fel?

Mitt intryck är att när Esbati och Brink, och alla andra medlemmar av tvångsvänstern, fantiserar om den perfekta arbetsmarknaden ser de en fullkomligt likriktad arbetsmarknad där alla som arbetar i yrken där det överhuvudtaget är en fysisk möjlighet jobbar mellan åtta och fem, veckodagar. Det är lustigt att tänka på hur mycket det skulle kosta att äta på McDonald’s om deras vision bleve verklighet och vad det skulle ha för effekt på antalet anställda.

Sen måste man ju fråga sig om Josefin Brink verkligen drar en rimlig slutsats när hon påstår att regeringens ambition att få ut fler människor i arbete tidigare i själva verket är en ambition att sänka utbildningsnivån. En annan tolkning är att en större tillgång till arbeten som passar unga människor som inte har betstämt sig ännu i själva verket skulle lägga utbildningsnivån på en mer “naturlig” nivå. Som det är nu pressar arbetslösheten in tusentals unga på mediokra utbildningar på obskyra högskolor, utbildningar som i många fall kommer visa sig ha varit ett slöseri med tid eftersom meriten från den obskyra högskolan inte kommer att värderas på arbetsmarknaden.

Högskoleutbildningen har förvandlats till en specialdesignad arbetsmarknadsåtgärd för unga. Det kanske Brink tycker är en god idé men för alla som accepterar att människor är olika står det rätt klart att högskoleutbildning inte är något som passar alla människor och att de som pressats in i en utbildning därför att de inte kunde se någon annan väg att skaffa sig en försörjning kommer att få ut minst av sina högskoleår. På så sätt drabbas de värst, i stället för att skaffa sig arbetslivserfarenhet och starta en karriär får de studiemedelsskulder på hundratusentals kronor för att plåga sig igenom en utbildning som med största sannolikhet inte kommer att hjälpa dem i deras karriärer.

En sista punkt av svårbegriplighet: i den andra länken till Brink, där hon skjuter in sig på finansplanen, beskriver hon situationen som att fler unga studerar längre och därför kommer ut på arbetsmarknaden senare “men i gengäld med mer kvalificerade och högre avlönade jobb”. Detta från en företrädare för ett parti som varit med och format en politik och skapat en arbetsmarknad där de lönemässiga vinsterna med utbildning är extremt små, utom för vissa specifika utbildningar.

Det är med uppenbar stolthet som SvD idag basunerar ut att man som enda nordiska tidning på förhand fått ta del av en “oberoende” forskningsrapport om genmodifierad majs. Själva rapporten är beställd av Greenpeace och utförd av det franska institutet CRIIGEN.

Bakgrunden till det hela är att EFSA godkände Monsantos majs MON 863 helt på basis av företagets egna utsagor om riskerna med produkten, eftersom en noggrannare studie skulle ha inneburit att uppgifter som bedömdes som känsliga för Monsanto skulle ha offentliggjorts. Absurditeten i den proceduren är så uppenbar att den knappast behöver påpekas – om inte EU:s institution för livsmedelssäkerhet ägnar sig åt att testa livsmedels säkerhet är det svårt att föreställa sig vad de gör för nytta.

Det är alltså tydligt att det behövs en bättre utvärdering av eventuella risker med MON 863. Majsen producerar ett gift och är därför resistent mot majsrotbaggen Diabrotica Virgifera. Organismer som är avsedda som livsmedel och modifierade så att de blir resistenta genom att producera gift är den typ av GMO som faktiskt kan väcka vissa farhågor om risker och som verkligen borde underkastas studier för att säkerställa deras ofarlighet.

Å andra sidan är det också ett uttryck för en chockerande absurditet när en studie beställd av Greenpeace betecknas som oberoende. Greenpeace har sin ståndpunkt klar när det gäller GMO och skulle knappast välja ett institut vars resultat skulle kunna motsäga den ståndpunkten. Eftersom min franska är så skraltig har jag inte ork att läsa allt på CRIIGEN:s hemsida men intrycket är att det är ett institut som är noga med att framhålla sitt oberoende – från GMO-producenter. Bra på sitt sätt men naturligtvis måste ett oberoende institut också vara oberoende från sådana aktörer som motsätter sig GMO överhuvudtaget. För en än rikare bild av institutets oberoende kan det vara intressant att läsa den här intervjun (som visserligen verkar ha några år på nacken) med Gilles-Eric Séralini, som enligt SvD är ordförande i CRIIGEN:s vetenskapliga råd. Personligen gillar jag biten där han insinuerar att USA medvetet spred Diabrotica Virgifera till Europa genom sin insats i Jugoslavien.

Det är alltså inte så förvånande att rapportens slutsats är att MON 863 har kraftiga biverkningar och att CRIIGEN anser sig ha befogenhet att kräva ett förbud mot grödan. Det är tyvärr heller inte förvånande att svenska journalister reagerar med att okritiskt acceptera slutsaterna utan att vänta på reaktionerna från andra forskare som har kapacitet att kritiskt granska rapporten. Å andra sidan kommer rapporten att vara väldigt intressant att läsa.

Först hade jag ingen inspiration och sen började jag bli inspirerad men då fick jag en ny lägenhet och flyttade. Nu börjar inspirationen komma tillbaka igen så på söndag sticker jag till Thailand i fyra veckor.

Erik Ullenhag, som nog fortfarande är bitter över att han inte fick tillräckligt många personvalskryss för att få sitta kvar i riksdagen, har fått in en artikel på DN Debatt, en artikel som fått rubriken “Centerns nya nyliberalism är en fara för Alliansen”. I artikeln ger Ullenhag oppositionen så många billiga poänger att det är nästan omöjligt att begripa att det är en representant för ett av partierna i “höger”-regeringen som är avsändare.

Ullenhag argumenterar som vänstern och tycker att varje liberalisering är nyliberal. I Sverige är nyliberal det näst värsta politiska skällsordet och det räcker att tycka att skatterna är lite väl höga eller att staten inte borde lägga sig i kulturen fullt så mycket för att vara en nyliberal enligt gängse svensk definition, skapad av svenska vänsterpolitiker och -debattörer och återupprepad till sanning av svenska journalister.

Ullenhag går på vänsterns bästa knep och hänfaller åt emotionell värsta-falls-argumentation. Till exempel “om hyresregleringen avskaffas finns det en del som inte kommer att ha råd att bo kvar” blir ett argument för att inte avskaffa ett system som tvingar ytterförortsbor att betala lika höga hyror som innerstadsbor, som skapar en svart marknad för hyreskontrakt och som tar bort varje incitament till nybyggnation av hyresrätter i privat regi eftersom det inte går att tjäna några pengar. Samma typ av argumentation går igen i Ullenhags hyllande av det nuvarande socialförsäkringssystemet. Att släppa in den här typen av argumentation är att per automatik ge segern till vänsterpartiet i varje debatt. Om det nu är så bra med en reglerad hyresmarknad, varför vore det inte bäst om alla lägenheter var strikt reglerade till bruksvärdeshyror, och “gemensamt ägda” av allmännyttan? Stoppa utförsäljningarna!

I en stycke godtar Ullenhag centerns position att arbetsrätten behöver moderniseras samtidigt som han i nästa bisats avfärdar positionen genom att hänvisa till liberalernas historiska insats i fackföreingarna. Uppenbarligen tycker Ullenhag att det fortfarande är ett relevant argument 150 år senare, när fackföreningarna sponsrar socialdemokraternas valkassa med ofantliga summor (trots protester från delar av medlemsmassorna).

I artikelns sista stycke visar Ullenhag till slut att han okritiskt accepterar lärdomarna av det nederlag som var förra årets valseger för den svenska vänster-center-liberal-konservativa politiska konstellation som gått under namnet Allians för Sverige: det är makten som är det viktiga, inte politiken. Bästa chansen att bli vald i detta hjärntvättade land är kasta all sin egen politik överbord och istället bara tweaka såssarnas paket en aning och alltså är det vad man borde ägna sig åt. Inte principfasta men kontroversiella ställningstaganden.

Vad anser egentligen Erik Ullenhag är skillnaden mellan socialliberalism enligt hans variant och socialdemokrati enligt svensk modell? Det kan inte vara ekonomisk liberalism, i debattartikeln avfärdar ju Ullenhag både den ekonomiska liberalismens betydelse och tanken på större frihet på det ekonomiska området, och det kan inte heller vara livsstilsliberalism, för där är fortfarande såssarna rätt duktiga. Kanske borde Ullenhag överväga att byta parti.

Politiskt oerfaren som jag är står jag till slut förbluffad inför att en framträdande representant för alliansen inte bara ger vänstern en mängd billiga poänger och en rejäl förstärkning av den socialdemokratiska världsbilden utan också själv ser till att riva ett rejält hål i alliansens trovärdighet genom att ställa partierna mot varandra (så där som alliansen själv gjorde så framgångsrikt med s-v-mp-samarbetet). Varför skrev Erik Ullenhag detta fiskrens till artikel?

Det hände sig för någon vecka sedan att professor emeritus och tidigare rektor Stig Strömholm satte morgonkaffet i vrångstrupen när han läste sin morgontidning. Anledningen var att någon återigen vågade påstå att kårobligatoriet utgör en särdeles ful blemma på den svenska föreningsfriheten och tiden nu är kommen att ge studenterna makt över sina egna intressen. Han bestämde sig därför för att skriva en debattartikel.

Strömholm framhåller i sin artikel några olika skäl till varför ett avskaffande av kårobligatoriet vore fel. Han nämner att vissa instanser efter utredningar dragit slutsatsen att kårobligatoriet inte utgör någon inskränkning av den negativa föreningsfriheten, ett argument ad verecundiam som inte förvånar. Strömholm framför också åsikten att kårerna i sig gör mycket nyttigt och är till stor fördel för studenterna.

Men Strömholms stora farhåga med ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet är att avskaffandet kan komma att undergräva Uppsalas studentnationers ekonomier i så stor utsträckning att nationerna riskerar att gå under. Detta är faktiskt en reell möjlighet, tack vare kårobligatoriet får nationerna en speciell status och mycket förmånlig behandling av skatteverket. Utan denna skattemässigt fördelaktiga ställning skulle de flesta nationer inte ha en chans att överleva. Strömholm uppmärksammar visserligen detta förhållande i förbifarten men lämnar det snart i bakvattnet i sin jakt på det som han anser vara nationernas verkliga levebröd:

De mer försiktiga bland kår- och nationsobligatoriets motståndare brukar hävda att nationerna skall räddas genom att den förmånliga skattemässiga behandling som de i dag åtnjuter i sin egenskap av offentliga inrättningar skall fortsätta att gälla. Det är osäkra och lätt återkallade favörer, och framför allt: de räcker inte på långt när. Det är de mycket måttliga men talrika obligatoriska avgifterna som utgör den säkra stommen i nationernas ekonomi.

Nu har visserligen Strömholm rätt i att, åtminstone de små, nationerna först och främst lever på inkomsterna från nationsavgiften men han lyckas ändå missa en synnerligen viktig detalj: kårobligatoriet innebär inte ett nationsobligatorium. Sedan många år finns det i Uppsala möjlighet att vara medlem i Skånelandens nation, vilket i praktiken innebär att man inte är medlem i någon nation alls. Den som är medlem i Skånelandens nation betalar ingen nationsavgift men har heller inte tillträde till de andra nationernas verksamhet. Trots denna möjlighet att i praktiken vara medlem i kåren men inte i en nation, har nationerna överlevt i bortåt 50 år.

Det framgår alltså tydligt att det enda verkliga argument som Strömholm framför, i själva verket saknar relevans. Av debattartikeln kvarstår en vackert formulerad text med ett besynnerligt innehåll. Den som står upp för principer kallas för frihetsfundamentalist och liberaltaliban och Strömholm avvisar till och med tanken att vissa principer är så viktiga att de måste upprätthållas i alla lägen. Det vore intressant att veta om Stig Strömholm verkligen anser att “[e]tt av de säkraste tecknen på att en princip är stark, välgrundad och allmänt accepterad är att den tål undantag” gäller samtliga de principer som generellt anses grundläggande i ett civiliserat samhälle.

Till slut står det ändå klart att Stig Strömholm bara har lyckats ramla i en traditionell konservativ fälla. Det är hans egen vurm för nationerna och de värden han anser att de skapar som utgör grunden för hans önskan att bevara dem. En grund som i hans egna ögon är så stark att studenternas rätt att själva välja vilka föreningar de ska vara med i är ett billigt pris att betala.

Återigen: inte dagsfärskt men ändå.

Wild’n Fresh: desinformation. Att påstå att fackets utredning på något sätt är oberoende men att CFRs utredning är vinklad. Vilken intressant världsbild det ger uttryck för. Vänsterns fullkomliga oförmåga till självkritik. Och passar inte resultaten får man hitta en annan vinkel som kanske funkar bättre. Det gäller bara att hitta den väg som leder fram till den på förhand bestämda destinationen. Svaret är givet från början.

Facket rör sig på annat håll också. De producerar, lämpligt nog precis i början avtalsrörelsen, en liten utredning där de påstår att den som startar i ett låglöneyrke också stannar där. Jag har ingen länk på det men jag har för mig att jag har läst att svenskar överhuvudtaget är rätt dåliga på att byta jobb och att det i stor utsträckning kan kopplas till att LAS gör gamla anställda trygga på nyanställdas bekostnad. Kanske är det, om nu fackets utredning skulle innehålla ett korn av sanning, så att det bästa sättet att möjliggöra en migration från mer lågbetalda till mer högbetalda yrken vore att öppna möjligheten att byta jobb öht, snarare än att låsa in folk på en arbetsplats och kräva att de ska få högre lön utan att vara mer produktiva. Det är värt att påpeka att det är svenska regeringars ständiga eftergifter till fackets oupphörliga gnällande och ropande efter mer makt över arbetsmarknadens villkor som skapar de stora problemen.

Och så kommer facket med ett utgångsbud som inte så mycket är ett utgångsbud som ett politiskt redskap. Ett ettårigt avtal (så att man inte ska vara bundna av fredsplikten om den nya regeringen ställer till problem efter att avtalen är underskrivna) med höga krav och framförallt: extrema krav till de med lägst lön. Får man igenom det har man slagit mot den nya regeringen på två fronter. Dels håller man regeringen med konflikthoten som rävsax (höga lönekrav också, som kan leda till sämre ekonomi och större problem för regeringen) och dels förhindrar man regeringens ambition att skapa nya jobb, ffa för dem som hamnat i svårartat utanförskap. För dem, t.ex. unga som aldrig kommit ut på marknaden, kan det vara nödvändigt att ta ett lågavlönat jobb för att åtminstone få en start. Såna jobb lobbar nu facket för att avskaffa, vilket gör regeringens ambitioner ouppnåeliga. Alltså: facket framstår som jättemysigt och “på de svagas sida” och lyckas samtidigt dels upprätthålla hotet om konflikter riktade mot regeringens politik, dels slå sönder möjligheterna att skapa nya jobb som, även om de är lågavlönade, möjliggör för långtidsarbetslösa att komma ut på marknaden och dels hålla skyddet och lönerna uppe för sina redan-medlemmar.

Aftonbladet rapporterar att LO överväger extra inkomstförsäkringar för sina medlemar eftersom den borgerliga regeringen har sänkt tillbaka taket i a-kassan. Här finns det utrymme för en “rättvise”-diskussion, sammanfattad i Aftonbladets rubrik “Dyrare för alla ““ bättre för några”. Problemet är, tydligen, att även om en relativt stor andel av LO:s medlemmar skulle ha nytta av lösningen, finns det fortfarande rätt många lågavlönade som bara skulle få vara med och betala. Märkligt bara att inte den rättvisediskussionen uppstod i samband med den förra regeringens höjning av inkomsttaket i a-kassan.

Det kan tänkas att den här förvirringen har att göra med att många tycks tro att avgiften till a-kassan betalar hela kostnaden för försäkringen, ett påstående som varit hett under hösten och framförts även av människor som definitivt vet att själva ersättningen kommer direkt från skatteintäkterna.

En opinionsundersökning från Sifo presenterades igår (här i SvD) och den var inte rolig för alliansen, som tappade hela sitt försprång och mer därtill. Uppenbarligen är det dessutom ovanligt med så stora tapp så snart efter ett val, eller som docent Henrik Oscarsson, valforskare vid Göteborgs universitet sade i SvDs artikel: “Väljarna brukar ju ge regeringen en chans att se vad den går för” (jag antar att han menar “visa vad den går för”). Å andra sidan lämnar inte uppgiften att hitta en förklaring till raset någon sömnlös, Toivo Sjörén, Sifos undersökningsledare, säger:

Jag tror inte att man kan förklara det med annat än diskussionen om arbetslöshetsförsäkringen, eller avgifterna snarare

och när AB ska kommentera det hela menar artikelförfattaren Daniel Wiklander att “Det kommer knappast oväntat” och han vet att berätta att orsaken är “de senaste veckornas debatt om försämringarna av a-kassan”. Det rör sig alltså om en debatt om försämringar av a-kassan och det förstår ju vem som helst att folk blir besvikna när alliansen vill göra försämringar. Då behöver man knappast undersöka om resultatet av förändringarna skulle kunna vara en förbättring för samhället i stort.

Själv är jag benägen att hålla med om deras slutsatser angående orsakerna till opinionsförändringen, men jag är övertygad om att fackets insatser är marginella i jämförelse med den veritabla spärreld av skamlös agitation som media utsatt förändringarna för. Av någon anledning har journalisterna själva svårt att acceptera att de är drivande i opinionen, jag antar att de har någon sorts renhetsideal för sitt yrkesutövande. I rapporteringen sedan valet i september har det ändå varit ganska tydligt att de krav journalisterna ställer på policyändringar antingen har ändrats eller gäller olika beroende på vem som har makten.

Socialdemokratiska idéer med många men inte direkt synliga offer, som t.ex. den ytterligare förstelning av arbetsmarknaden som man sökte genom skärpningar av LAS i form av regler för säsongsarbete eller “rätt till heltid”, utsattes inte för svårare granskning. Alliansförslagen, å andra sidan, sågas konstant, allra helst genom att någon stackare som drabbas dras fram i ljuset. Kanske är det så att journalisterna bara har kapacitet att se vem som förlorar när något blir dyrare eller när staten ska betala ut mindre pengar men att de inte riktigt grejar det när man måste tänka i flera led. Kanske har journalisterna just upptäckt paretooptimalitet och tagit idén till sina hjärtan fullständigt.

Vad är det som väcker ett sådant ramaskri i den svenska pressen efter maktskiftet i riksdagen och det därpå följande bytet av regering? Att de politiska partier som tog över makten faktiskt hade för avsikt att genomföra de förändringar som man gick till val på att genomföra. Förvåningen och förbittringen känner inga gränser.

Aftonbladets reaktion blir närmast komiskt. Här är det proteststormar av Katrina-format som gäller. Premissen är såklart att även om det framgick klart vilka förslag som Alliansen gick till val på, så att ingen kan påstå att han blev lurad, är det fortfarande fel att genomföra en politik som inte är socialdemokratisk. Många insamlade namn i protest mot förändringarna i a-kassan blir på så sätt i dramaturgin viktigare än det faktiska utfallet i det allmäna valet för drygt två månader sedan. Men det gäller att komma ihåg att de som röstade på Alliansen faktiskt var många fler än de som skriver på dessa protestlistor.

Och hur fungerar det om man som fackmedlem blir uttagen i en politisk strejk mot en politisk majoritets förslag, trots att man röstade för den majoriteten i full visshet om att den skulle komma att lägga just det förslaget?

I vidare bemärkelse innebär Alliansens förslag att staten i myrstegsstora steg minskar sin omnipresens i samhället. Det som kommer efter är inte, som tycks vara den dominerande hypotesen, vakuum, utan möjligheter för ett civilt samhälle och frivilliga och/eller komersiella insatser.

Samtidigt framträder det verkligt bakvända här. Alliansens småskaliga minskning av statens inblandning transformeras till en fråga om demokratins gränser; har verkligen riksdagsmajoriteten rätt att göra vadsomhelst? Denna fråga som så ofta avfärdas med en fnysning när den ställs ur det liberala perspektivet – där statens “rättigheter” ställs mot individens och varningen gäller att staten sväller till en alltför oformlig storlek, på det individuellas bekostnad – blir nu plötsligt aktuell när statens intrång eventuellt ska minskas en liten aning. Bakvänt.

Vad föranleder dessa extremt moralistiska utbrott från journalister i förhållande till ministrarnas snedsteg och klavertramp? En ministers huvud på ett fat, såklart.

Därför blir de svarta lönerna till barnflickor (och vem är det egentligen som förutsätts ha förlorat i den transaktionen?) och vägran att betala tv-licens (en ideologiskt fullkomligt rimlig inställning till en orättfärdig skatt) något att utnyttja till fullo. Men ska vi verkligen acceptera förnekelserna av journalistkårens vänsterinriktning när två företeelser som har så uppenbar ideologisk grund väcker jägarinstinkterna så fullständigt?

Någon kanske vill invända att drevet gått mot socialdemokratiska ministrar och Gudrun Schyman också. Naturligtvis, men det är förstås en annan och mycket värre femma när en politiker bryter mot lagar man själv har instiftat under mycken moralisk utgjutelse. Stegö-Chiló borde stå fast och säga att TV-licensen är en orättfärdig avgift som tas ut på ett orättfärdigt sätt. Gudmundson skriver bra om den aspekten.

Och om hon nu betalar i efterhand, hur är hon då en snyltare?

Förresten, Radiotjänst har enligt egen utsago 3,4 miljoner kunder och enligt SCB finns det 4,4 miljoner hushåll totalt (Ingen kommer undan politiken får tipstack). Hur går det ihop med frustande uttalanden om att 90 procent av befolkningen tycker licensen är bra?

Fem dagar efter valet, där 119 328 fler röster lades på något av allianspartierna än på något av de rödgröna, satte LO ner en stålskodd fot. Wanja Lundby-Wedins debattartikel i DN den 22/9 är en veritabel studie i hot av beskyddarkaraktär och LO:s överskattning av sin egen betydelse.

Det förekommer, naturligtvis, inga öppna hot om att sabotera den demokratiskt valda regeringens arbete, man måste arbeta med mindre grovhuggna verktyg än så.

Den nya regeringen lägger inom kort fast förutsättningarna för de kommande årens ekonomiska utveckling. Frågan är om den vill ha en fortsatt stabil ekonomisk tillväxt som kommer att ge både jobb och ökade real­löner eller om den, förblindad av sin seger, driver in Sverige i en situation där tillväxten leder till starka fördelningskonflikter och instabilitet. Det leder i så fall till en situation där fackföreningsrörelsen varken vågar eller kan sluta avtal på arbetsmarknaden med annat än korta avtalsperioder eftersom osäkerheten om vart den svenska politiken driver oss är alldeles för stor.

Regeringen lägger inom kort fast förutsättningarna för den ekonomiska utvecklingen. Den kan välja mellan fortsatt stabilitet eller att slänga in Sverige i allvarliga konflikter om löntagarnas trygghet.

Om dessa fördelningskonflikter förvärras av en omfattande osäkerhet om hur löntagarnas trygghet påverkas av politiska beslut, kan det bli mycket svårt att sluta stabila löneavtal på arbetsmarknaden. Förutsägbarhet och stabilitet är nödvändiga förutsättningar för lugna förhandlingar.

Vi tycker att den lösning vi har i dag är bättre – men om de svenska löntagarnas trygghet är i fara måste vi agera.

Vi utgår ifrån att den nya regeringen tar tillfället att konstruktivt jobba för detta [nya jobb med LO-definierade villkor för lön, "arbetstrygghet" och arbetsmiljö], i stället för att slänga in Sverige i allvarliga konflikter om löntagarnas trygghet. Konflikter som allvarligt skulle skada Sverige i en period då det finns goda förutsättningar för att vi ska kunna växa med goda arbeten som både är trygga och ger en lön som går att försörja sig på.

I översättning: om den nya regeringen genomför de ändringar de gick till val på och alltså fick ett tydligt mandat att driva igenom, kommer det att bli problem. Och den nya regeringen bär själv ansvaret för de problemen. Följer man istället LO:s önskningar kommer allt gå fint. Klassiska beskyddaridéer, kryddade med kidnapparens logik: det är inte vårt fel om vi skapar kaos i avtalsrörelsen, det är ert fel för att ni inte gjorde som vi sade åt er.

Därutöver är det inte bara stora, svepande systemskiftesändringar som riskerar att leda till trubbel, alliansens idé om sänkta arbetsgivaravgifter för vissa företag under vissa villkor är helt otänkbar.

Om en framtida regering väljer att ge pengar till vissa företag genom sänkta arbetsgivaravgifter och finansiera dem med pålagor på arbetstagarna så kommer det att resa krav på kompensation hos många av LO-förbundens medlemmar och allvarligt försvåra avtalsrörelsen.

Lundby-Wedin slår också, i enlighet med sitt entydiga tolkningsföreträde, fast vilket förändringsmandat den nya regeringen egentligen har, samt definierar den rätta politiska vägen (LO:s).

Redan nu kan man dock konstatera att en avgörande faktor var att alliansen – och då främst moderaterna – lyckades övertyga väljarna om att en alliansregering inte skulle genomföra ett systemskifte i Sverige när det gäller den sociala tryggheten och den svenska modellen på arbetsmarknaden. Den nyvalda regeringen har alltså inte fått något mandat för sådana förändringar som rubbar balansen på arbetsmarknaden eller i grunden hotar den sociala välfärden.

På det området känner vi en oro för att regeringens aviserade åtgärder är början på ett mer smygande systemskifte för att etablera en ny låglönemarknad i Sverige. Det är något som står i direkt motsättning med våra strävande att minska löneskillnaderna.

Som om LO:s strävanden efter ett eller annat politiskt mål skulle ha högre prioritet än det uttalande som befolkningen gör i ett riksdagsval. Men Wanja är faktiskt inte bara negativ, hon passar också på att ge den nya regeringen ett tips om vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder som LO faktiskt kan komma att acceptera.

I stället borde den kommande regeringen försöka förbättra matchningen på arbetsmarknaden. [...] Dessa matchningsproblem löser man inte med sänkt a-kassa. [...] Arbetsmarknads- och utbildningspolitiken behöver utformas så att den ger människor bättre chanser att etablera sig på arbetsmarknaden. Här finns mycket att göra för en kommande regering.

Matchning alltså. Så mycket politiskt rörelseutrymme kan Landsorganisationen tänka sig att skänka den nya regeringen.

Hur får LO detta ställningtagande att gå ihop med en funktionell verkan inom det accepterade politiska systemet i Sverige? Organisationen kan inte på något sätt mena att de representerar en större del av befolkningen än alliansen, om nu det hade spelat någon roll. Det är svårt att se detta som något annat än ett fullständigt underkännande av majoritetsprincipen inom politiken, riksdagens unika beslutsfattande ställning i samhället och väljarnas faktiska val.

Ali Esbati har ju sedan länge haft idén att folkpartiet bör överge “batongliberalismen” och återgå till socialliberalismen, som kärna i sitt förhållande till folkpartiet. I svallet efter spionskandalen har nu också Aftonbladet passat på att börja ha åsikter om hur folkpartiet bäst bör utforma sin politik. Åsa Petersen har i två ledare de senaste tre dagarna utvecklat sina tankar om vad folkpartiet bör göra och kommit fram till att (fp) nu måste genomgå en rening. De “batongliberala” måste rensas ut så att de socialliberala kan ta makten och återföra partiet till den rätta vägen.

Varken Esbati eller Petersen är förstås intresserade av att främja folkpartiets sak, de håller ju på det andra laget. Varför är de då så ivriga att ge folkpartiet råd, och varför överensstämmer deras råd så tydligt? Den uppenbara målsättningen är förstås att avgränsa det politiskt accetabla området i högerriktning. Sedda ur ett liberalt perspektiv är de svenska partierna till förväxling lika, ihopklumpade en bit till vänster om mittlinjen. Under upptakten till den här valrörelsen har det dock börjat röra på sig en liten, liten aning. Samtidigt som moderaterna har slipat av sina kanter och rört sig in mot mitten för att bli det stora, allmänborgerliga, partiet har andra allianspartier istället börjat profilera sig tydligare. Folkpartiet har inte direkt blivit mer liberala, men de har, åtminstone i ett litet antal frågor, börjat utvidga den möjliga politiken en aning åt höger, närmast åt ett konservativt håll. Centern, å andra sidan, har ju rört sig i en klart liberal riktning (och reaktionen på den utvecklingen är ju välkänd, somliga blir så upprörda att de tar till våld).

Självfallet är den utvecklingen, särskilt inför ett val som fortfarande har en god chans att leda till ett systemskifte, irriterande för vänstern. Så länge alla partier är vänster-mittenpartier är vänsterpartierna bäst i klassen. Det är ju ingen som egentligen ifrågasätter deras idéer och dessutom talar alla deras språk. När det politiska utrymmet utvidgas åt höger och framförallt i höger-liberal riktning, förlorar de tolkningsföreträdet och måste istället argumentera mot motståndare som står för en annan politik, och tror på den. Hegemonin riskerar att brytas. För vänstern är det förmodligen ett större problem än att under en mandatperiod förlora makten till den gamla vanliga borgerligeheten.

Om fackbasar mumlar (via enpartistaten) om svåra löneförhandlingar och Bodström antyder att en borgerlig valseger, trots att just (fp) knappast såg ut att göra sitt bästa val ens innan skandalen, skulle bero på Folkpartiets tillgång till SAPnet, dvs på olagligheter, går vi då mot en mexikansk situation i Sverige?

När Fredrik Reinfeldt var här i Uppsala för att valtala på Stora torget dök det upp ett litet gäng, av den osynliga varianten men kanske också AFA-kopplade, för att störa hans tal. Enligt Expressens reporter Cecilia Garme var deras målsättning att “visa att yttrandefriheten inte är total”. Eftersom de begärde demonstrationstillstånd av polisen och blev ivägskuffade till ett hörn av torget får man anta att deras mål var att visa att de inte hade yttrandefrihet. De fick ju inte förstöra sin politiska motståndares manifestation.

En annan tolkning är att de ville visa att yttrandefriheten inte är total och att de själva borde ha rätten att begränsa vilka som får yttra sig eller inte. Den tolkningen stöds ju också av andra av deras handlingar, såsom attackerna mot centern eller de syndikalistiska ( () är ju ett SUF-projekt från början) brevbärarnas vägran att dela ut valmaterial från SD.

Visst, för den som har rätt är det förstås svårt att se att det rör sig om oförenliga koncept men oförenliga är de hursomhelst. Antingen ser de sig som kämpar för fullständig yttrandefrihet, och i så fall är de uppenbarligen hycklare, eller så är de kämpar för fullständig yttrandefrihet bara för sig själva, och då är de förstås inte några yttrandefrihetskämpar alls.

Bara för att klargöra alltså.

Återigen dyker Barry Schwartz upp i svenska medier, den här gången i en Idag-artikel i SvD (hittad via Moderskeppet), skriven av Anna Lagerblad. Det är klart att Schwartz är tilltalande i den allmäna marknadskritiska inställning som är den svenska journalistkårens åsiktsmässiga hjärta men, som jag skrev tidigare, jag tycker att alla som vill hänvisa till Schwartz borde läsa den här artikeln där Virginia Postrel bemöter hans argumentation.

Som jag skrev i min kommentar på Moderskeppet är ett av de största problemen med sådana här inlägg att de tenderar att ofrånkomligen leda till krav på tvingande och begränsande lagstiftning för att komma till rätta med “problemet”. För den som vill tänka i de banorna finns det en del frågor. Hur ska man kunna kategorisera alla de miljontals olika varor som finns? Hur ska det optimala antalet valmöjligheter fastslås? Hur ska man besluta vilka alternativ som ska finnas i varje kategori? Kan valfrihetsbegränsningarna kombineras med fri konkurrens? Hur ska vidareutveckling och nya innovationer behandlas? Hur blir det med personer som har speciella behov, som personer med allergier eller funktionshinder?

• Efter vårens snack om hur hemskt mycket värre pressen är mot såssarna och deras lakejpartier än mot de borgerliga gjorde mig lite nyfiken på hur de här “spionskandalerna” som uppdagats idag skulle mottas. Så jag kollade in skandalkalendern men där har de inte kommit in, kanske har de inte hunnit uppdatera ännu. Eller så förlorar kalendern sitt syfte om alltför många skandaler som berör allianspartierna kommer med. (Göteborgsmoderaten som skulle ha kampanjstarten på ett ställe där det senare skulle vara baddräktsuppvisning har inte heller kommit med, fast han rimligen borde platsa.)
• Eric Erfors plockar lite, på ledarplats i Expressen, i den infantila debattartikel Bo Malmberg hade inne i AB häromdagen. Malmbergs tes var att sänkt fastighetsskatt skulle leda till lägre nativitet och vad det resonemanget säger om Malmbergs inställning till människor och deras val får väl tala för sig självt. Det värsta stycket i Malmbergs text, och som Erfors också tar upp, är
  

  För det är ju så att ingen tvingas från sitt hus av fastighetsskatten. Det som händer är istället att fastighetsskatten får vissa att inse att man kan få en bättre ekonomi och kanske ett mer passande boende genom att sälja villan.

  Visst vore det fint om folk blev mer ansvarstagande och insåg att när man inte har råd med allt måste man prioritera och inte ropa efter bidrag. Men vad menar karln med att “fastighetsskatten får vissa att inse att man kan få en bättre ekonomi…”? Det här handlar ju om att fastighetsskatten i sig gör så att folks ekonomi inte går ihop om de bor kvar. Och det kan väl ändå inte vara rimligt?

• Kollade in Aftonbladets ledarsida idag. Dagens citat var
  

  Moderaterna kan man ju samarbeta med och diskutera saker och ting med. Det går även att samarbeta med folkpartiet, för de är precis inne på samma linje som vi.

  Poängen är att ovannämnda sagts i Helsingborgs Dagblad av sverigedemokraten Thord Lindblom. Vad är det? Guilt by reverse association?

Edit:Nu har spionerihistorien dykt upp i skandalkalendern.