Rationalisten

Att extrema vänsterkrafter har kommit att bli en starkt hotfull kraft i 2006 års valrörelse är i själva verket inte ett dugg förvånande. Att våldsrörelsen skulle ta den riktningen blev närmast oundvikligt i det ögonblick då man fattade beslutet att bekämpa nazister och fascister med våld. Resultatet är det för tillfället är i stort sett omöjligt att se skillnad på de vänsterextrema och de s.k. högerextrema. Visst skiljer sig retoriken och förmodligen också bevekelsegrunderna men uttrycket blir ändå detsamma.

Alltsedan den dagen då AFA och andra vänsterextrema grupper bestämde sig för att använda våld för att bekämpa nazister och facister har det varit en förutsägelse med lågt odds att de förr eller senare, beroende på hur framgångsrik deras kamp visade sig vara, skulle komma att vända sig mot andra meningsmotståndare i sin våldsamma kamp. Man kan förstås ironisera över att det är vänsterrörelser, som ju under 1900-talets senare hälft var långt mer präglade av pacifism än av våldsam revolutionär anda, som så fullständigt misstar sig på konsekvenserna av att använda våld.

Det har framförts att den våldsamma kampen mot nazister, fascister och rasister av alla sorter varit framgångsrik och det kan säkert stämma. Jämfört med i början på 90-talet ser man inte mycket av öppna manifestationer från nazister och rasister. Visst kan det finnas många skäl till det men den våldsamma vänsterns aktioner ska säkerligen ha sin beskärda del av äran av den nergången. Å andra sidan är nog den framgången ett av de viktigaste skälen till att den våldsamma vänstern nu har börjat vända sig mot icke-totalitära, etablerade politiska aktörer.

Framgång föder, som bekant, mersmak och framgångar i våldsamt politiskt arbete lär inte avvika från den regeln, snarare väcks väl en känsla av att (för att parafrasera Fredrik Virtanen Joakim Pirinen) med ett sjysst järnrör kan man slå ner motståndarens argument i vilken debatt som helst. Dessutom kan det utläsas ur uttalanden från aktörerna själva (parallellt med uttalanden från s.k. fotbollshulliganer) att våldet och spänningen i sig ger mersmak. Det är inte bara aktionernas målsättningar och effekter, känslan av att slåss för en god sak, som ger mersmak utan även våldshandlingarna i sig.

När det som blivit våldsvänstern valde att definiera om reglerna till sin egen fördel och välja våld istället för dikussion och argumentation tog man samtidigt det första steget ut i totalitarismen. Den som har tagit sig rätten att använda våld som politiskt verktyg är inte begränsad av någonting utom sin egen vilja. Skulle behovet av att rättfärdiga någon våldshandling ändå uppstå är det lätt att koka ihop någon fantasifull definition av demokrati eller våld för det syftet. På så sätt har man förvandlats till en fullständigt totalitär rörelse där den egna saken rättfärdigar vilka handlingar som helst och där våldet i sig driver fram mer våld.

• Såg denna trivsamma lilla text på Ungt val i förrgår och tänkte mig att jag skulle skriva något dräpande om den. Nu gjorde Robin Ekman på Machina Libera det mycket mer omfattande än vad jag hade orkat göra så jag rekommenderar hans inlägg. Men jag måste ändå citera:
  
  

  Om jag var statsminister för en dag [...] [skulle jag] förbjuda partier och organisationer som inte ställer upp på alla människors lika värde och demokratiska principer (såsom politisk/ekonomisk demokrati), därav rasistiska och borgerliga partier.

  I översättning: “Världen är demokratisk när den förda politiken är den som överensstämmer med mina uppfattningar.” Det verkar som om det behövs en massiv insats för att få skolorna att lära ut förståelse för de demokratiska principerna. Kanske skulle det kunna leda till en minskning av antalet 19-åringar som på allvar vill förbjuda sina politiska motståndare.

• När jag ändå är inne på knäppa saker som unga tycker måste jag ju nämna Sydsvenskans undersökning om ungas inställning till porr. Det visade sig att en rätt stor andel av de unga, 45 procent av männen och 67 procent av kvinnorna, i någon mån håller med om att porr bör förbjudas. Av dessa instämde 13 procent av männen och 34 procent av kvinnorna helt i påståendet “Porr borde totalförbjudas”.

  Det är skrämmande, såklart, och det av flera skäl. Vilken drivkraft ligger egentligen bakom att så många kan tänka sig att totalförbjuda porr och har de överhuvudtaget i den övertygelsen funderat på hur ett sådant förbud skulle definieras och upprätthållas? Och för den delen måste det sägas att oavsett hur mycket man resonerar kring saken så kommer ett förbud mot porr, hel- eller deltäckande, att innebära avgränsningar som dikteras av personliga uppfattningar av materialet. Det vill säga, någons gränsdragning mellan äckligt och acceptabelt kommer att vara avgörande i frågan. Då uppkommer ju följdfrågan vems gräns som egentligen ska få utgöra normen, och varför.

  Men kanske är jag bara negativt inställd till det här på grund av mitt namn. I en anagramgenerator uppdagades det nämligen att mitt namn är ett anagram till “helgporrlägret”. Och det säger väl egentligen allt.

• Stefan Olsson tycker att det mest spännande med Ekots utfrågning av Lars Ohly var att Lasse ville sänka straffet för t.ex. misshandel. I just straffdelen tyckte jag nog att Ohlys inställning till straff för våldsbrott kontra ekonomisk brottslighet var mest spännande. Han blev avsevärt mycket hårdare i rösten när det handlade om det ekonomiska. Antagligen föranleddes hårdheten av visioner av skattesmitare.

  Annars tyckte jag att den kompromisslösa inställningen till (privata) alternativ i den offentligt finansierade servicen var mest skrämmande. Dels för att det framskymtar en principiell syn på verksamheten, det ska helt enkelt inte finnas några alternativ som frigör medborgarna från det offentliga. Men mest intressant blev det ändå när det framkom hur inställningen till alternativ påverkar synen på det kommunala självstyret (detta det svenska samhällets sorgebarn). Ohly tyckte inte att det var bra när kommunalpolitikerna gick emot partiets diktat eller beslut som fattats på riksplanet. Å andra sidan skyndade han sig att flika in att det kommunala självstyrets möjligheter till uppnosighet mot riksdagen kunde vara bra i vissa fall. Inga tvivel behöver uppstå kring vad detta egentligen innebär: det kommunala självstyret är bra om kommunerna går emot riksdagsbeslut som vänstern är emot men det är dåligt om fallet är det motsatta.

Det här är ett test av Windows Live Writer. Jag har testat ett par bloggverktyg förut men inget har känts riktigt bra. Alltså: varför inte ge M$ en chans?

Angående (mp) och deras syn på demokrati då? Det handlar om biltullarna/trängselavgifterna. Igår skrev Peter Eriksson och miljöpartiets gruppledare i Stockholm en debattartikel på SvDs Brännpunkt. Artikeln är en anklagelseskrift mot Alliansen och deras hantering av folkomröstningsfrågan. (mp) är väldigt upprörda över att de borgerliga tycker att det är viktigt att ta hänsyn till vad som framkommer i de folkomröstningar som ska hållas i kranskommunerna. Författarna säger:

Tyvärr verkar den borgerliga alliansen vara mest intresserad av att förstöra folkomröstningen.

och går vidare med att hävda att de borgerliga undergräver folkomröstningens trovärdighet.

Kanske är det ointressant, men enligt den reklamkampanj (PDF) som Stockholmsförsöket genomförde i maj i år gjordes 42,3 procent av privatbilisters beskattade passager av bilar från Stockholms stad och 49,3 procent av bilar från de andra kommunerna i Stockhoms län. Enligt SCB utgör stadens invånare 40,8 procent av den totala folkmängden i länet. Stockholmsbilarnas överrepresentation är alltså minimal. Man skulle kunna tycka att det gör det rimligt att kranskommunernas invånare får vara med och bestämma.

Men det tycker inte miljöpartisterna. Istället väljer två av partiets representanter att kritisera de borgerliga för att rasera de demokratiska institutionernas trovärdighet. Dessa två är alltså representanter för det parti som genom förhandlingar tvingade såssarna i Stockholm att överge ett tydligt vallöfte om att inga biltullar skulle införas. Samma parti som tillsammans med sina polare har bestämt att ja-sidan – men inte nej-sidan - i folkomröstningen ska få presentera argument på valsedlarna.

Det är så fint.

Jag läste aldrig den där texten i Expressen där politruckerna kom ut ur högerpopsgarderoben, den kändes bara… onödig. Politisk självetikettering av ett slag som mest verkar vara poserande. Det är säkert jätteviktigt ur marknadsföringsperspektiv men jag tycker det är ointressant.

Men Andres Lokko läste den visst och han tyckte inte om det. Han blev helt enkelt jätteindignerad. Så indignerad att han skrev en krönika och skänkte, sådär lite avmätt som man gör när man måste skänka bort något man helst skulle vilja ha kvar, ordet pop till högern, eller till nyliberalerna egentligen.

Tack så hemskt mycket för pop, Andres! Men det var ju taskigt att du skulle behålla kärlek, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna klara mig.
Eller, vänta nu, din stjärna falnade på de två minuter som det tog att läsa din text. Nu har du inte längre rätten att vare sig skänka bort pop eller att behålla ett enda av de där andra orden som du så girigt vill läga beslag på. Inte ett enda ord i hela svenskan är längre ditt att skänka eller ta ifrån mig.

Det mest skrämmande är att din skräck för liberaler är större än din skräck för konservativa. Men du ger svaret på den lilla nöten själv. Det finns egentligen bara en förklaring till att en person som definierar sig som vänster på det där vaga, mjuka, icke-kommunistiska sättet, kan tycka att liberaler är mer skrämmande än konservativa. Det är att han skräms av världen och dess enorma variation och att han därför känner att den måste kontrolleras, planeras, katalogiseras och etiketteras. Och det är ju just det du menar när du föredrar de stålgjutna konservativa framför de mer svårfångade liberalerna.

Framförallt, Andres, måste du inse att din oförmåga att förstå andra, uttryckt i din syn på liberaler som kärleks- (känslo-)befriade, inte gör dig till en bättre analytiker, utan till en sämre. Alla kan vi rapa floskler, det kräver ingen talang, men att faktiskt fundera över en människas drivkrafter kräver en viss ansträning. När du vågar tänka på dina politiska motpoler utan att först slita av dem alla attribut som gör dem mänskliga, då kanske du kan skriva en krönika som berör politik och som ändå är intressant.

Mona Sahlin har en DN-debattare idag, den har det komiska namnet “Nya lagar på elmarknaden ska justera avregleringen”. Justera avregleringen? Nåja, Sahlin presenterar inte några siffror, vilket ju annars brukar vara obligatoriskt, men hon får fram sin poäng väldigt effektivt ändå:

Vad som är resultatet av denna växande marknadskoncentration vet alla hushåll och företag som betalar allt dyrare elräkningar och nätavgifter. Den omfattande förmögenhetsöverföring som sker från kunderna till kraftbolagens rekordvinster är något som i debatten uppmärksammas av allt fler.

Att ljuga är inget problem, så länge lögnen fungerar. Och som alla känner till är det bäst att ta till ordentligt när man ljuger offentligt. Ingen mening att stå och småpeta i sanningen – smäll till med en rejäl lögn på en gång.

En av de mest välfungerande lögnerna som sossarna lyckats prångla ut är den som säger att de höjda elpriserna sedan avregleringen av elmarknaden helt beror på att det råder en oligopolsituation och att företagen tar ut för höga priser, de höjda priserna har inget alls att göra med att skatten på el höjts med 150% sedan avregleringen.

En del av de olika miljömål som regeringen satt upp kräver i praktiken lägre elförbrukning, och då är höjda skatter ett viktigt verktyg. Dessutom måste ju miljöpartisternas lojalitet köpas på något sätt och grön skatteväxling är ju något som (mp) gärna talar sig varma för. Samtidigt är folk i allmänhet argare på saker som de måste betala själva, såsom fastighetsskatt och elräkningar, än på de skatter som dras utan att det syns. Ett öppet ställningstagande för högre elpriser är alltså närmast en omöjlighet för sossarna som ju är välbekanta med den röstande befolkningens pragmatism i ekonomiska frågor. Men hur ska man kunna höja elskatten, och därmed elpriserna, utan att dra på sig folkets vrede? Genom att genomföra en “avreglering”, därefter höja skatten på el ofantligt och slutligen skylla de resulterande prishöjningarna på att företagen tar ut “övervinster”.

Men förmodligen var det inte en genomtänkt plan utan bara en slumpmässig utveckling som passade perfekt.

Det var lite spännande att (v) slog på stora trumman för självförsvar för flickor igår. Samma dag hörde jag nämligen att det i Stockholm skett en kraftig ökning av antalet fall där unga män helt oprovocerat utsätts för våld av andra och för offret okända, unga män. Gender i P1 hade ännu dystrare siffror, 25% av alla 18-åriga män har utsatts för misshandel eller rån och 33% av alla killar i åttonde årskursen har blivit slagna av en jämnårig.

Det är så illa att de enda tänkbara skälen till att män inte är oroliga när de rör sig ensamma i mörkret är att de är alltför dumma eller alltför självsäkra. Risken för att en man ska drabbas av våld är betydligt större än risken för att en kvinna ska göra det. Och risken för att angreppet ska vara oprovocerat tycks också öka.

Det blir med det perspektivet lite klurigt att riktigt begripa varför just tjejerna ska få lära sig självförsvar i skolan, när killarna får bekosta sådana övningar själva. Kanske har det att göra med vänsterpartiets kollektivistiska synsätt, det blir för svårt att se att en rätt stor andel av männen inte är våldsverkare utan snarare våldsutsatta. Den gamla hederliga människomatematiken slår fel igen, helt enkelt.

I slutändan är det förstås befängt att ålägga skolorna att lära ut självförsvar men om det ska ske borde killarna ges samma möjligheter som tjejerna (om än inte nödvändigtvis gemensamt). De borde definitivt inte sättas i indoktrineringsklasser i vänsterinriktad feminism.

Läste igenom Oscar Swartz rapport “Marschen mot Bodströmsamhället”. Trots att jag själv hållit ett öga på saken är det skrämmande att få den helhetsbild som Swartz förmedlar. Tyvärr är det väl, som påpekas på ledarsidor här och där idag, ingen större chans att en Alliansseger i september skulle leda till någon större förändring. Johan Pehrsson, den närmast självklare justitieministern om Alliansen vinner, har inte uppvisat mindre höklika egenskaper i frågan än vad Bodström själv gjort (något jag berörde här).

Dagen blev inte ett endaste dugg bättre av att jag följde Willes länk och läste Henry Porters artikel “Blair laid bare: the article that may get you arrested”, en artikel som handlar om hur långt Blair och hans Hejdukar har inskränkt rättigheterna för britterna. Allt givetvis under täckmantel av terrorismbekämpning eller säkerhetsskapande.

Även om Porters artikel handlar om Storbritannien råder det inga tvivel om att banan är sopad för att Sverige ska ta en liknande väg, vi har ju de nödvändiga rekvisiten: en befolkning som går på det politikerna säger, ett parti som identifierar sig med makten och som har mycket svårt att minnas att staten ska tjäna befolkningen och inte sig själv och slutligen en del gammalt marxistiskt arvegods i samma parti. I Sverige har vi dessutom det problemet att en vänsterseger i valet i höst kan komma att medföra vänsterpartister i regeringen. Som jag tidigare påpekat har den svenska vänstern av tradition varit förespråkare för mänskliga rättigheter, men utvecklingen inger ingen optimism. Och i vänsterpartiet finns det än fler som har lite svårt att förstå att staten ska finnas till för medborgarna och inget annat.

Eller att låta motståndaren föra spelet.Det som föranleder denna analogivånda är moddarnas i synnerhet och alliansens i allmänhet oförmåga att föra spelet.

I början av förra veckan bjöd Svenskt Näringsliv in Alejandro Micco för att presentera en studie om arbetsrätt som utförts av ett gäng forskare vid renommerade institutioner. Slutsatsen som drogs i studien var att en rigid arbetsrätt, som i Sverige, försämrar ekonomins återhämtning efter ekonomiska chocker och dessutom försämrar tillväxten. Detta alltså som ett tillägg till de andra uppenbara nackdelarna.

Men inget parti driver frågan om den stela svenska arbetsmarknaden och den regnskogsinspirerade artrikedom av nackdelar som den för med sig. När moderaternas arbetsmarknadsexpert Eva Uddén Sonnegård, intervjuades om studien i Ekot var hennes reaktion att ifrågasätta studiens resultat. Som “det nya arbetarpartiet” kan naturligtvis inte moddarna börja acceptera studier som drar negativa slutsatser om den svenska arbetsmarknaden. För det gör inte arbetarpartier.

Vad har egentligen hänt? Moddarna och alliansen har resignerat inför och anpassat sig till vänsterns beskrivningar av dem. Det är som när Sverige mötte Trindiad and Tobago och föll i det sämre lagets fälla, anpassade sig till deras tempo och inte lyckades spela sitt eget spel. Problemet är att det inte går att vinna matchen på det sättet. Istället för att propagera för en högerpolitik och argumentera för varför den skulle fungera bättre än vänsterns världsfrånvända fantasier, ryggar man tillbaka när vänstern drar igång det emotionellla artilleriet. Man accepterar beskrivningarna som utmålar dem som yppar avvikande idéer om t.ex. arbetsrätt som hänsynslösa och omänskliga och man tar konsekvenserna av det och utrangerar de ståndpunkterna ur sina program.

Om taktiken fungerar kan resultatet bli en valvinst där man inte har mandat att föra den politik man borde och kommer att vilja föra. Om taktiken inte fungerar har man hjälpt vänstern att gräva gropen djupare, i värsta fall så djup att den inte går att komma ur. Någon måste säga att viljan att luckra upp arbetsrätten inte handlar om att föra krig mot eller ens försämra för arbetarna utan om att inse att reglerna leder till enorma problem – framförallt för dem som inte har arbete men även för dem som är så lyckligt lottade – och att det är dags att pröva nya vägar för att lösa de problemen. Men vem ska säga det när inte ens Sveriges högerpolitiker vågar stå emot?

För övrigt tycker jag alla borde läsa globaljugglers inlägg Svensk och internationell arbetslöshet om hur den svenska arbetslösheten ser ut egentligen.

Eller: det är OK om det är vi som gör det (eller om alla känner till det).

Efter att i slutet av april ha varit ute och farit med rasande osaklig argumentation och rena sifferfantasier var Håkan Juholt i förra veckan tillbaka med ytterligare en smutskastningstext på SvD:s brännpunkt. Den här gången var det moderaterna som nagelfors och drabbades av svidande kritik. Varför? De vill inte uppge vilka privatpersoner som ger bidrag till partiet.

Anledningen till att Juholt tycker att det här är viktigt kan man hitta i följande frågor: “Förväntar sig dessa donatorer något i gengäld vid en eventuell moderat valseger? Ligger det starka ekonomiska intressen bakom donationerna?” Syftet är förstås att insinuera (detta mäktiga redskap) att moderaterna säljer sin politik för privata bidrag. För inte skulle väl någon annars vilja stödja ett politiskt parti ekonomiskt utan att för den sakens skull vilja att ens namn blev offentligt?

Å andra sidan har vi ju det där med LOs stöd till (s). Det är ju ingen hemlighet att LO stödjer såssarna, även om de gärna vill mörka storleken på stödet. Kanske är det så att den typen av ekonomiska transaktioner, där intressegrupper köper sig politisk makt med pengar, är OK så länge som alla vet vem det är som ger pengarna. I så fall är det lite konstigt att LO och (s) så förtvivlat försöker skjuta merparten av stödet under mattan. Men det kan å andra sidan bero på att det inte ser så bra ut att LO spenderar enorma summor på att stötta (s) när en majoritet av medlemmarna motsätter sig stödet överhuvudtaget.

För den som, likt jag själv, tror att en stark konstitution eller grundlag är en grundbult i en sund demokrati – ett skydd mot alltför omfattande konfiskation och detaljreglering i “folkviljans” namn – är tilltag som det här en bra påminnelse om att ingenting är idiotsäkert. Nu blev det lyckligtvis ingenting av med republikanernas idé om att reglera äktenskapets könsinnehåll i konstitutionen men att förslaget dök upp visar på en beklämmande distortion av grundtanken bakom en stark konsitution.

Via Isobel kom jag till en artikel i Computer Sweden, där Anders Lotsson påpekar vikten av att välja sina ord när man diskuterar Internet-relaterad verksamhet.

Visst lär inte Riksdagen vara ute efter att förbjuda webben och visst lär alltför dumma förslag gå på grund i remissinstanser och utskott men problemet finns där ändå. När politkerna värnar upphovsrätten så fanatiskt och så okunnigt, uppkommer en risk för att insatserna ska leda till lagstiftning som allvarligt begränsar Internets användbarhet. Här återkommer frågan om balans, att upphovsrätten finns till för att möjliggöra värdeskapande. Med tanke på det senaste decenniets utveckling på Internet som helhet och webben specifikt är det rätt uppenbart att långtgående begränsningar skulle kosta samhället betydligt mer än vad upphovsrätten drar in.

Påbörjat, pausat, återuppstartat och LÅNGT!

I lördags hölls till sist demonstrationerna mot polisens tillslag mot TPB. På förhand fanns det vissa farhågor om vad som skulle locka ut demonstranterna – skulle det vara

1. att tillslaget innehöll många rättsvidriga och rättsligt tveksamma aspekter,
2. att den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är uppenbart obalanserad eller
3. att tillslaget minskade tillgängligheten till upphovsrättsskyddat material?

Tyvärr visade det sig, åtminstone är det bilden jag fick utifrån nyhetssändningar och intervjuer, att det var alternativ (c) som lockade flest. Sammantaget fick de där intervjuerna mig att hålla med Wille i hans bedömning av drivkrafterna i den här frågan – “den egna fria lunchen är allt”.

En annan sak som slog mig när jag såg nyhetssändningarna från demonstrationerna – och det är något som har fortsatt slå mig sedan dess – är betydelseförvrängningen av termen fildelning. Istället för att beteckna en bred uppsättning protokoll och verktyg för att dela filer mellan datorer, betyder fildelning numera, åtminstone i media, den delmängd som handlar om olaglig delning av upphovsrättsskyddat material i anonyma nätverk. Den sammanblandningen kan på ytan tyckas vara oväsentlig, medierna behöver ju en benämning på fenomenet, men den har en källa och potentialen att bli ett problem i längden.

Den nya betydelsen av termen fildelning stammar framförallt ur den amerikanska underhållningsindustrins kamp mot ett nu 22 år gammalt utslag i den amerikanska högsta domstolen, Betamax. Betamax-utslaget innebär att en utvecklaren av en viss teknik eller uppfinning inte kan hållas ansvarig för att den används till intrång i upphovsrätten, så länge som tekniken/uppfinningen har omfattande lagliga användningsområden. För oss som bor på den östra sidan av Atlanten är naturligtvis inte utslag från USAs HD direkt bindande men det finns inget sätt att komma runt att de ändå påverkar oss, USA har ändå under lång tid varit motorn i den tekniska utvecklingen. Om Betamax-utslaget hade blivit något annat hade det i praktiken givit underhållningsindustrin vetorätt mot hela teknikutvecklingen. Exempelvis passar datorer och Internet precis in på beskrivningen i utslaget – de kan uppenbarligen användas till intrångsverksamhet men har samtidigt synnerligen omfattande lagliga användningsområden. Hade underhållningsindustrin fått sin vilja igenom i detta upphovsrättsliga mål i persondatorns barndom är det inte otroligt att hela IT-revolutionen hade kunnat omintetgöras. Det manar till eftertanke när man behandlar upphovsrätt (eller immaterialrätt öht), är verkligen fördelarna större än de potentiella nackdelarna?

Under de senaste 22 åren har alltså en mängd uppfinningar, uppfinningar som faktiskt kan användas för intrång i upphovsrätten, gjorts möjliga av Betamax-utslaget och nu tycker underhållningsindustrin att det är dags att sätta stopp. Förra året avgjordes ett annat uppmärksammat mål i USAs HD, MGM vs Grokster. Den kommande rättegången mot TPB kan komma att bli något av en svensk motsvarighet till det målet. Båda handlar om fildelningstjänster och båda handlar i någon mån om huruvida den som tillhandahåller en tjänst kan hållas ansvarig för att användarna utnyttjar tjänsten till olaglig verksamhet. I Grokster var underhållningsindustrins målsättning dels att slå ett slag mot alla fildelningstekniker (som i USA tenderar att gå under den svepande beteckningen P2P) och dels att slå undan Betamax-utslaget. Utslaget blev något av ett antiklimax för alla inblandade, domstolen landade lite mittemellan och menade att Grokster “uppmanade” (inducement – svårt att översätta exakt) till intrång.

Just som parallellmål till Grokster är TPB intressant. I APBs nyheter handlar det om “fildelningsmål” och “fildelarrättegångar” (någon gång ofullständigt preciserat till “olaglig fildelning”). Tendensen är alltså att underhållningsindustrins representanter även här försöker smutskasta fildelningen som fenomen och inte bara de olagliga aspekterna av den. Den trenden förstärks naturligtvis också av de regelbundna släppen av siffror som “visar” hur mycket underhållningsindustrin förlorar på “fildelningen” varje år. När (om?) rättegången mot TPB väl hålls kommer det alltså att finnas med en doft av den amerikanska debatten. Domen i sig kommer också att få svepande konsekvenser för hur det ska bedömas när en tjänst används för intrång i upphovsrätten, även svenska domstolars utslag har ju prejudicerande verkan. För mer ingående analyser av hur den svenska lagstiftningen ser ut och hur fallet skulle kunna utveckla sig rekommenderar jag Niklas Lundblad.

Det finns en väldigt viktig aspekt gömd i textmassan ovanför: processen mot TPB handlar inte bara om intrång i upphovsrätten, det handlar om upphovsrätten i sig. Om motivationen till att det finns en upphovsrättslagstiftning och om vems intressen som är viktigast när upphovsrätten reformeras. Den vanligaste argumentationen för upphovsrättslagstiftning (och detta gäller förstås immaterialrätt överhuvudtaget) är att den möjliggör för upphovspersonerna att försörja sig på sin verksamhet och att den på det sättet leder till en större produktion av verk. En sorts kulturmotor, alltså. Lagstiftningen finns till därför att den skapar värden för samhället. Det är en god motivering. Å andra sidan måste värdena som lagstiftningen skapar ställas mot de kostnader som den också innebär, lagstiftningen måste vara balanserad. Häri ligger det nuvarande problemet.

När upphovsrättslagstiftningen skärptes för ungefär ett år sedan införde Sverige lagstiftning som i lika hög grad är beställd som något av Hans Karlssons arbetsrättsliga förslag. Upphovsrättsindustrin missade (och fortsätter fortfarande att missa) tekniktåget från början och reagerade med ett panikslaget armviftande. De lyckades övertyga amerikanska politiker om sin oundgänglighet (och att de riskerade att gå under om inte något gjordes) och lobbade igenom den lagstiftning som går under namnet DMCADet är inte första gången underhållningsindustrin har reagerat på detta sätt, man har i själva verket kämpat mot varje teknisk landvinning som kunnat påverka den egna situationen, Betamax som jag nämnde ovan är ett exempel. Ständigt har industrin försökt stoppa utvecklingen och när man har förlorat har man istället anpassat sig och hittat sätt att tjäna pengar på det nya. Filmer på video och DVD har blivit en enorm inkomstkälla för filmbranschen, en inkomstkälla som inte hade existerat om branschens ursprungliga reaktion hade burit frukt. Tyvärr tycks inlärningsförmågan hos branschen vara rätt låg, man väljer alltid hellre att ropa efter begränsande lagstiftning än att hitta inkomstströmmarna i den nya tekniken.. DMCA importerades till EU (där den bytte namn till EUCD – European Copyright Directive) som ett tvingande direktiv. Lagstiftningen implementerades, efter många påbackningar, i Sverige den första juli förra året. Den lagstiftning som infördes är en lagstiftning som inte främst är inriktad på att skapa goda möjligheter för upphovpersoner att tjäna pengar på sina verk och det är inte en lagstiftning som syftar till att skapa en balans mellan konsumenternas och producenternas intressen – det är en lagstiftning som helt och hållet är avsedd att försvara en industri som inte har lyckats och inte tycks vilja anpassa sig till ny teknik.

Jag har skrivit mycket om den här lagstiftningen tidigare (kolla under rubrikerna upphov och teknik/teknologi) och min slutsats är klar. De kostnader som den omfattande och hårda nya upphovsrättslagstiftningen medför i form av kväsande av den tekniska utvecklingen, begränsningar i möjligheten att skapa derivativa verk, möjligheten för konsumenten att använda sina inköpta (licenser till) verk på innovativa eller bara osanktionerade sätt och så vidare, är långt högre än de värden som den kan sägas skapa. Därför måste den nuvarande upphovsrättslagstiftningen reformeras.

Uppdatering: Jag hade visst missat en liten debatt angående “fildelning”.

Ser att Schyman är i blåsväder igen. Sist det begav sig registrerade jag bara ett litet blipp på arg-o-metern, trots att det var när Rapport berättade att hon hade blåst nästan sexhundra skattelax på att resa runt i ett och ett halvt år och propagera för sitt nya parti – det som inte ens var uppfunnet när Schyman blev invald i riksdagen (det är alltså 33 000 i månaden). Nu kommer uppgifter från Expressen om att Gudrun, trots säkerhetsbekymren, faktiskt åker tunnelbana också. För upp till 290 väljarpix per månad. Det kommer ånga ur mina öron.

Det mest spännande med Rapports rapportering var förresten när Gudrun sade att:

Jag tycker det är alldeles utmärkt att det går pengar till ett arbete som syftar till att stärka kvinnors rättigheter

Det är så intressant att se hur lite uppmärksamhet det här uttalandet har väckt, för Gudrun tar sig rätt stora friheter i den korta meningen. Förutom att hon definierar om sitt arbete för F! för att dölja de partipolitiska aspekterna meddelar hon att hon numer har rätt att ensam fatta beslut om hur statliga medel ska spenderas. Eller att det syftet hon arbetar för är så gott att det inte kan finnas några begränsningar för det. Either way, något skumt är det.

Jag är normalt inte lagd åt det konspiratoriska hållet men tillslaget mot TPB, eller rättare sagt: tillslaget mot PRQ/Rix|Port80 rycker onekligen lite i konspirationstarmen. Särskilt när det nu har börjat komma påståenden om att det ligger påtryckningar från det stora landet i väster bakom det hela.

Om man zoomar ut från detaljnivån och försöker se konturerna som tecknas, framträder nämligen något helt annat än ett ingripande mot misstänkt upphovsrättsbrott.

Det börjar redan med att tillslaget skedde överhuvudtaget. Det är väldigt oklart huruvida TPBs verksamhet var olaglig enligt svensk lagstiftning. Visst kan man förstå att det är intressant att få klarhet i den frågan men det borde rimligen ha varit möjligt att pröva verksamhetens laglighet utan att beslagta utrustningen. Bevissäkring är ett rätt svagt argument för en verksamhet som aldrig varit annat än offentlig och dessutom högljutt och provocerande offentlig.

När sedan polisen väljer att beslagta varenda server som var placerad i samma hall som de servrar man egentligen borde ha varit intresserad av, sväller det märkliga. Beslagen innebär stora påfrestningar på en rad olika företag och privatpersoner som inte har någon annan koppling till TPB än att de använder samma webbhotell. Enorma ekonomiska förluster uppstår, förluster som enligt polisen inte kommer att kompenseras.

Därtill kommer den märkliga behandlingen av de anhållna. Exempelvis att man väljer att ta DNA-prov från den juridiske rådgivaren, eftersom denna, mot allt rim och reson, är misstänkt för ett brott med fängelse i straffskalan. Ett brott där DNA på inget sätt kan vara intressant.

Och förstås Henrik Ponténs uttalande om att APB i själva verket ville agera mot Piratbyrån och inte mot TPB.

Det låter helt enkelt som att målet inte så mycket har varit att undersöka lagligheten i TPBs verksamhet som att genom extrema metoder stänga dem och andra med ouppskattade verksamheter ute från möjligheten att etablera sig i Sverige.

Det blir en lektion för svenska webbhotell: håll er borta från “tveksamma” verksamheter eller riskera att vi gör tillslag som sänker hela er verksamhet. Det blir en lektion för företag som använder sig av webbhotell: se till att ert webbhotell inte pysslar med någon som helst “tveksam” verksamhet, annars riskerar ni att vi gör tillslag som sänker hela er verksamhet. Det blir en lektion för dem som ifrågasätter den nuvarande upphovsrättslagstiftningen: håll tyst, annars riskerar ni att vi gör tillslag och tystar er.

Denna typ av skrämseltaktik kan tyvärr komma att visa sig vara mycket effektiv för att stoppa verksamheter som inte uppskattas, trots att det inte är klarlagt att de är olagliga.

För länktips är Dennis en bra utgångspunkt. Han har nog samlat det mesta.