Rationalisten

Svenskt Näringsliv har lÃ¥tit göra en opinionsundersökning för att undersöka hur allmänheten ställer sig till kvotering. De blev nog glada över resultatet, jag tycker det är positivt, framförallt att en sÃ¥ stor majoritet ställer sig tveksamma till “positiv särbehandling”.

Men vad är det egentligen Jens Orback säger om undersökningens utformning?

Jämställdhetsministern Jens Orback tror inte att att könskvotering har så svagt stöd som undersökningen visar. Till Dagens Nyheter säger han att frågorna i undersökningen är fel ställda.

- Jag skulle istället vilja fråga om någon är nöjd med att nästan inga kvinnor finns representerade i bolagets styrelser, säger han.

En titt på frågorna (resultatet av undersökningen finns här) säger att de ställdes mer eller mindre rakt upp och ner. Det faller alltså inte Orback på läppen, istället tycker han att man borde ha ställt en fråga som inte alls tar upp könskvotering. Det är lite svårt att se varför den frågan hade gett en bättre bild av de intervjuades inställning till könskvotering än att helt enkelt fråga vad de tycker.

Kanske hade Orback tänkt sig att den frågan skulle bana vägen för en fråga om könskvotering, givetvis med ett gott syfte inbakat i frågan (det är ju så man gör opinionsundersökningar - och valsedlar).

Fast sen återstår ju frågan om Svenskt Näringsliv verkligen vill att politikerna ska vara populister. Egentligen.

Hur går det egentligen till när man resonerar sig fram till att det är en god idé att lagstifta om cykelhjälmstvång för vuxna människor? Hur gick det till när nollvisionerna tog över? Hur kommer det sig att förmodat intelligenta människor inte förstår att det enda som är noll är sannolikheten för att någon nollvision ska kunna uppnås? Hur kommer det sig att samma människor är så kära i visionen att de är beredda att använda vilka verktyg som helst för dess skull?

Kan man inte förutsätta att alla vuxna människor är medvetna om att det finns risker med att cykla utan hjälm men att de, av olika skäl, ändå väljer att göra det? Gällande barn kan jag förstå ett resonemang kring grupptryck och hur hjälmtvång minskar detta, men för vuxna människor? Vore det inte rimligare att tänka sig att vuxna, myndiga människor kan fatta beslut själva?

Petter Nilsson fick ju inte den där “mÃ¥ngfaldsanställningen” (bizarreriets startpunkt) till slut. Hos en del väcker det ilska att svt ändrade sig, det talas om otillbörlig pÃ¥verkan, om svaga media, om yrkesförbud och om att det rör sig om ett pÃ¥hopp pÃ¥ yttrandefriheten.

Svt Syd själva säger att de ändrade sig eftersom de insåg att anställningen skulle skapa en debatt som skulle kunna skada svt:s trovärdighet. Petter Nilsson hävdar å andra sidan att alla påståenden om att han skulle stödja antidemokratiska metoder är felaktiga, samtidigt som han kategoriskt har vägratNej, att herr Nilsson väljer att omdefiniera både demokrati och våld gör ingen skillnad. att ta avstånd från sådana metoder. Han har dessutom stöttat () ekonomiskt och deltagit i deras demonstrationer. Herr Nilssons anställning var därför ett högst rimligt skäl att ifrågasätta svt:s inställning till de demokratiska värderingar som organisationen är satt att värna.

Att centerns inblandning i saken väcker sådant anstöt är förmodligen det mest obegripliga i det hela. Centern var det parti som framförallt drabbades av stenkastningen och det verkar naturligt att de reagerar när svt gång efter annan stöttar stenkastarna.

Hade det varit en aktör på den fria marknaden som beslutat sig för att anställa Petter Nilsson och använda hans unika(?) kunskaper hade centern kunnat uppmana till bojkott av den aktören, utan att någon hade lyft på ett ögonbryn. När måltavlan är svensk statlig television, vars intäkter kommer från en obligatorisk avgift, då är det helt plötsligt oacceptabelt?

Via Promemorian hittade jag till den här artikeln i Resumé, där den kristdemokratiska riksdagsledamoten Helena Höij ger mer vatten pÃ¥ kvarnen rörande dynamiken kring inskräkningar i yttrandefriheten. Hon menar nämligen att det borde gÃ¥ att göra sÃ¥dana inskränkningar för att förbjuda “porrbilarna” i Stockholm och hon motiverar det med att det ju minsann gick bra att göra inskränkningar för att förbjuda barnporr. Detta är precis den utveckling som det varnades för när barnporr-inskränkningen infördes: har man väl gjort en inskränkning i “ett gott syfte” finns det ingen möjlighet att förhindra att andra “tillräckligt goda syften ocksÃ¥ används för nya inskränkningar.

Kanske känns det som att det här blir tjatigt men en käpphäst ska man ju ha. Som jag påtalade häromsistens tycker Hans Karlsson att deltidsreformen är värd lite ökad arbetslöshet. Nu är han igång igen.

Hans Karlssons logik innebär att önskan hos de deltidsanställda som vill jobba heltid är sÃ¥ mycket värd att den trumfar att andra blir arbetslösa. Hans Karlsson är inte ens oroad över att regleringen kommer att leda till arbetslöshet för dem som inte lyckas, kan eller vill sno Ã¥t sig en heltidstjänst, för Hans Karlsson är sÃ¥ oroad över att 200 000 kvinnor lever “ett begränsat liv” pÃ¥ grund av sin deltidsanställning. Men Hans Karlsson, den stora orsaken till att en deltidsanställds liv blir begränsat är att en sÃ¥ liten del av arbetets värde hamnar hos den anställde och en sÃ¥ stor del hos de offentliga aktörerna. Och förresten, vad händer med dem som förlorar jobbet? Blir deras liv mindre begränsade?

Given den här gÃ¥ngen är att Karlsson säger nä till ett par undantag. Det handlar om utredningens förslag att företag med mindre än tio anställda skulle vara undantagna samt att en sjundedel av de anställda ska kunna vara deltidsanställda “utan särskilt skäl”. Karlssons motivering är i det ena fallet marginaleffekter (vilket tyder pÃ¥ en viss förstÃ¥else av verkligheten, helt otippat) och i det andra att det skulle vara för krÃ¥ngligt för anställaren att räkna med sjundedelar. Men Karlssons förklaringar är inte särskilt trovärdiga, snarare rör det sig förstÃ¥s om att Karlsson har fÃ¥tt en beställning pÃ¥ ett lÃ¥ngtgÃ¥ende förslag utan undantag och att det är vad han tänker leverera. I de fall där deltid är nödvändigt eller önskvärt kommer det säkerligen att bli tvunget med speciella kollektivavtalsregleringar och de fackliga beställarna blir ännu lite mäktigare.

För Karlsson har helt och hållet behållit den enögdhet som en fackpamp måste ha. Facket finns till för sina medlemmar och BARA för sina medlemmar, hur mycket ofokuserat solidaritetssnack som än pumpas ut. Och Hans Karlsson finns i den här frågan till för facket som har beställt reformen och i någon mån för de deltidsanställda som vill ha heltidsjobb. Alla andra ligger utanför hans händelsehorisont (ja, jag liknar Karlsson vid ett svart hål).

Kaliber-redaktionen måste göra ett väldigt bra jobb. Så gott som varje program leder till stora nyheter i Ekot som sedan sprider sig som ringar ut i andra medier. Gårdagens Kaliber behandlade forskningens ekonomiska förutsättningar. Det visar sig att en väldigt stor andel av alla professorer får större delen av sina pengar från externa källor, dvs andra källor än universitetet. Många av professorerna upplever detta som problematiskt eftersom det leder till att en väldigt stor del av deras tid måste ägnas åt att söka anslag och eftersom det riskerar att påverka forskningen. Upplevelsen är att den stora andelen extern finansiering leder till större styrning av forskningen och i vissa fall också till att forskningsresultaten inte kan publiceras eftersom finansiären ställer sådana krav.

Att jakten på anslag leder till att professorernas tidsanvändning blir mer inriktad på att skriva anslagsansökningar än på att planera forskningen är givetvis ett problem, liksom styrningen av forskningen. Å andra sidan är en viktig anledning till de konkurrensutsatta anslagsansökningarna att anslagen ska styras till intressant och givande forskning, något som borde fungera även med de olika externa finansiärerna. I någon mån får man intrycket av att de missnöjda professorerna som intervjuats går och trånar nostalgiskt efter en svunnen tid. Ett verkligt problem är att de externa finansiärerna tenderar att vara mer intresserade av tillämpad forskning och att utrymmet för grundforskning minskar med den ökande externa finansieringen.

När det gäller de frågor som är centrala i Kaliber, de etiska konflikterna och den politiska styrningen är det stora problemet att de innebär en risk för att allmänhetens förtroende för forskningen minskar och för att de svenska universitetens inomvetenskapliga status raseras. Här är den politiska styrningen, som över hälften av de svarande talar om, värst. Politisk styrning förvandlar forskningen till ett verktyg i politikers händer, ett verktyg som används som argument för politiska reformer. Denna typ av styrning av forskningen är garanterat skadlig för förtroendet för och statusen hos den svenska forskningen. Dessutom, och långt värre, leder den politiska styrningen till en mycket större risk för att forskningens grund i ett förutsättningslöst kunskapssökande undergrävs. När den grunden är borta finns det inget värde alls kvar i forskningen.

Med det i tanken är det intressant att se hur Leif Pagrotsky resonerar i SvD, å ena sidan säger han:

- Extern styrning är helt oacceptabelt, professorerna och universiteten har ett ansvar att säga nej

Men å andra sidan menar han att:

- Det är konstigt att kritisera att vi ger pengar till genusforskningen som ju kan bidra till förbättring inom så många områden

En ögonblicksbild av hur det nuvarande styret ser på forskningen.

… men jag mÃ¥ste ändÃ¥ kommentera det här med LOs nya giv där de helt plötsligt menar att arbetsgivaravgifterna är en del av lönen. Jag antar att LO under resten av tiden fram till valet kommer att propagera starkt för en öppen löneredovisning där hela anställningskostnaden redovisas som lön sÃ¥ att alla kan se exakt hur mycket som gÃ¥r bort i skatter och avgifter.

Eller också kommer de inte att göra det.

Naturligtvis har HÃ¥kan Jacobson rätt när han pÃ¥pekar att detta bara är ett ypperligt tillfälle att formulera en slogan: “Borgarna vill sänka din lön”. Det är redan en smutsig valrörelse, där den maktbesittande kartellen satsar hÃ¥rt pÃ¥ utmÃ¥la alliansen som monster och pÃ¥ att placera sig i opposition till sig själva. Det lär bli värre ändÃ¥.

Men det måste ju ha varit pinsamt när LO:s chefsekonom beskrev en helt annan verklighet än propagandaaffischens.

Uppdatering: Anders M.L. på броненосец följer upp.

Protesterna i Frankrike fungerade, den franska regeringen drog tillbaka sitt förslag och började fundera över andra, dyrare sätt att minska ungdomsarbetslösheten. Ur ett svenskt perspektiv är den franska regeringens nederlag en missad möjlighet att utvärdera det starka anställningsskyddets effekter på arbetsmarknaden, frågan är ju rätt hett omdiskuterad även här.

En annan aspekt som är intressant ur ett svenskt perspektiv är den demokratiska frågan. Vissa somliga har fått för sig att stora protester och en opinionsundersökning utgör demokratiska beslutande organ. I så fall borde det räcka att samla ihop några rejäla demonstrationer till stöd för centerns förslag, opinionsundersökningen är ju redan klar (det finns en länk på sidan)I undersökningen framkommer att ungdomar är avgjort mer positivt inställda till förslaget än vad de i åldern 30-59 är. Detta kan tolkas som att de äldre är mer fastkörda i gamla tankebanor ELLER att även de äldre tror att förslaget skulle kunna fungera och att det skulle missgynna dem på arbetsmarknaden..

Nu är nog sannolikheten försvinnande liten att demonstrationer till förmån för centerns förslag skulle applåderas av dem som jublat över de franska protesterna och dessas demokratiska innehåll. Det handlar helt enkelt inte så mycket om demonstrationerna i sig utan om innehållet i det som det protesteras för eller emot. Upplopp och utomparlamentariska metoder för att få sin vilja fram är godtagbara medel, om bara målet är det rätta.

Vilket inte så osökt leder till de demonstrationer som förekommit i Sverige, framförallt med medlemmar av det så kallade Osynliga Partiet, de Arga. Lyckligtvis verkar de inte riktigt ha begripit sitt eget bästa eller så är problemet att det är den svarta svansen som utgör massan i de svenska demonstrationerna. Istället för att, enligt gängse taktik, se till att hänga på en stor demonstration och ställa till bråk, verkar de svenska Arga försöka driva demonstrationerna själva. Resultatet blir inte så bra. Något hundratal personer som vandaliserar lokalerna för ett litet parti i opposition, bara för att det lilla, maktlösa, partiet dristat sig att komma med ett förslag, är inte lyckat varken ur demokratisk synvinkel eller för att bilda opinion.

Ett inslag pÃ¥ Rapport igÃ¥r (orkar inte ta fram en länk, den kommer ändÃ¥ inte vara aktuell sÃ¥ länge). Det handlade om Munkfors, där kommunens deltidsanställda fÃ¥tt möjlighet att gÃ¥ upp till heltid. FarhÃ¥gan om att “rätt till heltid” skulle leda till att en del av personalen mÃ¥ste sägas upp bekräftades. Givetvis var det den yngsta av dem som intervjuades som blivit uppsagd. Förslaget kommer inte bara att leda till ökad arbetslöshet i allmänhet, det kommer att leda till ökad arbetslöshet bland unga specifikt. 20 procent räcker visst inte.

Arbetsdödsminister Hans Karlsson gjorde ett spännande uttalande:

Det kan inte vara så att just ett antal kvinnor i kvinnodominerade arbeten ska ha dåliga anställningar för att vi ska ha en högre sysselsättning, det är en orimlig ståndpunkt.

I mina öron låter det närmast som en groda men min moral tycks avvika allt mer från den korrekta. Tydligen anser herr ministern i alla fall att arbetslöshet är bättre än en deltidsanställning. I beg to differ! Och för den delen måste jag ställa mig frågan varför det bara är kvinnorna i de kvinnodominerade yrkena som har gjort sig förtjänta av herr ministerns omtanke.

Uppdatering: Humus hade hittat en direktlänk till inslaget. Jag borde bli bättre på att rota bland svts klipp.

Med förra inlägget i huvudet.

Det är alltså så att det finns en viss ökning av skillnaderna mellan dem som har högst och dem som har lägst löner. Hur spännande är den informationen för den som befinner sig i den andra gruppen? Inte särskillt spännande, så länge man håller i minnet att ekonomin än så länge inte är ett nollsummespel. Betydligt mer intressant är vad som händer och varför och den förmodligen minst lättlärda läxan är att det svenska högskattesystemet snarare är en börda än en hjälpande hand för den som är lågavlönad.

I själva verket är det varken hög- eller låginkomsttagarna som tjänar på att socialdemokraterna och deras lakejer vinner val efter val. Med vänsterkartellen vid makten fortsätter utbyggnaden av den offentliga verksamheten, en utbyggnad som kräver alltmer pengar för sin finansiering. Pengar som betalas via skattsedeln. Kanske tas en större andel av höginkomsttagarnas inkomster i skatt men för den som tjänar lite räcker även den relativt sett lägre skatten för att kraftigt beskära vilka möjligheter som står till buds. För låginkomsttagaren finns det inte utrymme att fundera över procentsatser, det är summan, eller snarare differensen, som är intressant.

Av den anledningen är det som det ur låginkomsttagarens perspektiv i själva verket är de politiska partier som vill ha en mindre omfattande offentlig verksamhet, en offentlig verksamhet som kräver mindre resurser, som borde vara mest tilltalande. Om man suger på ramarna i slutet av månaden eller om ett inköp av ett träningskort är ett oöverstigligt ekonomiskt hinder är det inte mer dyr offentlig verksamhet man borde efterfråga utan mindre. Och därigenom lägre skatter som lämnar större utrymme för egna val och prioriteringar.

För det är låginkomsttagarna som är vänsterns föda, det är låginkomsttagarna som aldrig kan ta sitt pick och pack och dra. Det är låginkomsttagarna som stannar kvar, får ut mindre än hälften av sitt arbetes värde i lön och dessutom får betala ett tillägg på varje vara vi köper. Nu är det visserligen svårt att ha råd med så mycket mer än mat om man både har låg lön och får en tredjedel stulen varje månad så momsen blir ändå inte mer än 12 % men då ska man ju veta att i hela produktionskedjan appliceras momssatser och någonstans sitter dessutom bönder som får bidrag och lobbyister som talar om för oss att köpa svenskt.

Låginkomsttagarna är inte de som tjänar mest på vänstern. Det är människorna som är inne i trygghetssystemen och som har en god inkomst som har något att hämta i systemet.

Gamla nyheter.

Det kom ett besked från SCB: Inkomstspridningen har ökat. Lite dålig schvung? Ja, SvD ville sälja på sensation snarare än information och då fick det bli Ökade inkomstklyftor. Brandrubriker om ökade klyftor säljer lösnummer i Sverige eftersom ökade klyftor här är den värsta tänkbara ekonomiska utvecklingen, värre än galopperande inflation.

En intressant, etisk aspekt av denna fixering vid ekonomiska skillnader är hur den spelar på avundsjuka. Normalt är inte avundsjuka en känsla som uppmuntras. Avundsjukan betraktas som en barnslig och obehaglig, ja närmast ful, känsla som man bör lära sig hantera och vända till något positivt, som ambition. Utom när frågan handlar om ekonomiska skillnader i samhället i stort, då representerar den nämligen en ädel strävan efter Jämlikhet eller, ännu hellre, Rättvisa. Detta är en illusion, det är fortfarande avundsjuka som känns i bröstet när en annans materiella standard irriterar. Att någon har mer är inte en oförrätt mot den som har mindre.

I själva verket är inkomstspridningen i Sverige inte stor. Inte ens tillräckligt stor. Danne Nordling plockade förtjänstfullt i rapporten och påpekade att de tio procent rikaste i Sverige i själva verket bara har en inkomst av tjänst och bidrag som är 99 procent större än genomsnittet. De tio procent rikaste i Sverige har alltså i snitt knappt dubbelt så hög lön som genomsnittet i helhet. Slutsatsen måste bli att det är rätt få i Sverige som egentligen tjänar riktigt mycket.

Som sagt är den lilla skillnaden i inkomst mellan hög- och medelinkomstagare nÃ¥got som applÃ¥deras av vänsterfolk. Samtidigt ska varje ny, dyr reform betalas genom att högre skatt tas ut av de högavlönade, de “rika”. Det blir lite bakvänt. Tack vare kampen för mindre klyftor är de rika i Sverige inte tillräckligt mÃ¥nga för att progressiv beskattning inom nÃ¥gra rimliga gränser ska ge sÃ¥ mycket pengar att det räcker för att bekosta t.ex. vänsterns 200 000 nya offentliga jobb. Samtidigt blir resultatet av en fortsatt kamp mot inkomstskillnader, särskillt om man tar i beaktande genomslaget av de befängda marginaleffekter som uppstÃ¥r med högre skatter pÃ¥ högre inkomster, att underlaget för att ge storartade löften med rättvisepatos minskar ytterligare. Men det lÃ¥ter ju bra att gorma om att “ta frÃ¥n de rika”.

Det hände sig att Yelah skrev: LO utlyser generalstrejk mot svenskt ungdomsavtal. Fredrick Federley reagerade på det och missade att det var en till aprilskämt förvandlad våt dröm från Yelahs sida. Och Ali Esbati skrattade i mjugg.

Fast sÃ¥ far out var det visst inte, idag skriver DN att en Sekoklubb vill gÃ¥ ut i strejk mot franska arbetsgivare i Sverige för att pÃ¥verka opinionen. Trots att det finns gällande kollektivavtal tycker Seko klubb 119 att det vore en bra idé att stoppa tunnelbanan, det skulle ju verkligen sända en stark signal till Frankrikes regering. “Ta tillbaka förslaget, annars blir konsekvenserna oöverskÃ¥dliga. Vi kommer att stoppa tunnelbanan i Stockholm.”

Seko centralt visar större verklighetsförankring och ställer sig kallsinniga till förslaget.

JämO, Claes Borgström, vill att Sverige, eller rättare sagt SvFF, ska bojkotta VM. I Tyskland, som är en demokrati och som till för bara ett halvår sedan styrdes av socialdemokrater, är prostitution och sexköp lagligt men JämO vill förstås att också tyskarna ska se ljuset och införa den svenska lagstiftningen. För att övertyga dem vill han att Sverige ska bojkotta fotbolls-VM. Det är rätt skumt som argument betraktat, knappast ägnat att ge sken av ett seriöst inlägg i en debatt. Snarare stinker det av överlägsen inställning. Att vi i Sverige anser att vår inställning till allt alltid är den allra bästa innebär inte att det faktiskt är så, många länder intar andra och vissa fall mer framgångsrika attityder till problematiska frågor som prostitution och narkotika. T.ex. tycker inte det tyska kvinnoförbundet, som har fler medlemmar än vad det finns svenskar, att bojkotten är en god idé eller att Sveriges inställning till prostitution är något att ta efter.

Människohandel och sexslaveri är däremot företeelser där den svenska och den tyska attityden sammanfaller. Tyvärr verkar Borgström inte vilja se skillnad på dem och prostitution i allmänhet, på något sätt blir sexslaveri och prostitution ekvivalenter. Det är rätt okänsligt och leder knappast till någon hjälp för offren för den fruktansvärda brottslighet som människohandel är.

När nu till och med tyskarna tycks ju ha lagar mot slaveri och trafficking är frågan är vad en svensk bojkott skulle kunna innebära i form av verklig förändring på det området, här har vi ju ingen moraliskt överlägsen lagstiftning att exportera. Borgström tycks ändå mena att VM är den direkta orsaken till alla de kända eller befarade problemen, trots att det knappast är FIFA som driver bordeller eller organiserar människohandel. Dessutom verkar han tycka att SvFF och samtliga svenska fotbollsälskareHär finns förstås ett enormt antal kvinnor också, fotboll är inte längre en manlig angelägenhet även om det passar bättre att framhålla den som en sådan i det här sammanhanget. ska ta ansvar för och konsekvenserna av att andra tänker och handlar enligt vissa mönster.

I tisdags grät brevbärare för att de var tvungna att dela ut reklam för nationaldemokraterna och i protest såg de till att bli sjukskrivna.

I dag visar det sig att en skola i Kungälv vill ge elever underkänt i samhällskunskap om de hyser rasistiska eller nazistiska åsikter.

Det finns mycket som pekar åt fel håll just nu, mycket som tyder på att synen på demokrati som ett öppet system är dödssjuk. Istället för att ta debatten om och med olika åsikter ska de kväsas. Istället för en djupt känd känsla att alla människor har gjort sig förtjänta av sin egen uppfattning, även om den skiljer sig avsevärt från vår egen, strävas det efter lagstiftning och andra tvingande åtgärder.

En viktig sak att hÃ¥lla i förgrunden när man begrundar alla sÃ¥dana här fall: de är bara en början. Det finns ingen tydlig gräns som avskiljer det godtagbara frÃ¥n det oaccetabla. Accepterar man att brevbärarna eller rektorerna eller vem som helst har rätt att definiera “det rätta” finns det inget att sätta emot när det är centerns material eller Ã¥sikter som drabbas av behandlingen.

Kanske finns det en inbyggd likriktningstendens i oss människor, en tendens att acceptera att avvikare stöts ut, bara åsikten att de är avvikare är tillräckligt allmänt accepterad. Många av de underliggande principerna i det liberala demokratiska projektet har som orsak och effekt att motverka sådana tendenser. Synd då att det är de principerna som tycks sitta lösast till.

Trots den närmast surrealistiska idiotin är det här faktiskt en logisk utveckling av de tankar som överväger i den feminism som för tillfället dominerar agendorna och det offentliga samtalet: Schyman vill att Fi ska gå till val på ett manifest med krav på att utjämna lönerna mellan män och kvinnor. Inte bara inom samma yrken, vilket kan tyckas vara en rimlig ståndpunkt, utan också i genomsnitt mellan yrken.

Tydligen ska en arbetsvärderingskommitté gå igenom alla yrken och utvärdera de krav som ställs. Om det visar sig att det finns yrken med samma kravnivå men olika löner ska det åtgärdas. Företag som inte genomför de påbjudna löneförändringarna ska straffas.

Tyvärr sägs det ingenting om vad som händer om det visar sig att genomsnittliga löneskillnader mellan män och kvinnor visar sig bero på att det finns en skillnad. Kanske kommer en sådan slutsats vara otillåten för kommittén och det torde gå att välja parametrarna så att risken inte uppstår.

Gudrun själv kan inte förstå att det skulle handla om någon statlig lönepolitik, hon säger:

– Nej det tycker jag inte man ska säga. Lönen ska förhandlas mellan arbetsmarknadens parter men staten har ett ansvar att ingripa mot diskriminering.

Vilket givetvis inte är ett svar utan ett undvikande av frågan. Om staten bestämmer spelar det inte någon roll vad arbetsmarknadens parter förhandlar fram.

Rent praktiskt verkar förslaget orimligt krångligt, vore det inte bättre att bestämma att alla ska ha samma lön, oavsett arbete? Och när man ändå är i farten skulle man väl kunna vara lite radikal och socialisera alla företag. Snacka om ett kraftfullt verktyg mot diskriminering.