Vad som är resultatet av denna växande marknadskoncentration vet alla hushåll och företag som betalar allt dyrare elräkningar och nätavgifter. Den omfattande förmögenhetsöverföring som sker från kunderna till kraftbolagens rekordvinster är något som i debatten uppmärksammas av allt fler.

Att ljuga är inget problem, så länge lögnen fungerar. Och som alla känner till är det bäst att ta till ordentligt när man ljuger offentligt. Ingen mening att stå och småpeta i sanningen – smäll till med en rejäl lögn på en gång.

En av de mest välfungerande lögnerna som sossarna lyckats prångla ut är den som säger att de höjda elpriserna sedan avregleringen av elmarknaden helt beror på att det råder en oligopolsituation och att företagen tar ut för höga priser, de höjda priserna har inget alls att göra med att skatten på el höjts med 150% sedan avregleringen.

En del av de olika miljömål som regeringen satt upp kräver i praktiken lägre elförbrukning, och då är höjda skatter ett viktigt verktyg. Dessutom måste ju miljöpartisternas lojalitet köpas på något sätt och grön skatteväxling är ju något som (mp) gärna talar sig varma för. Samtidigt är folk i allmänhet argare på saker som de måste betala själva, såsom fastighetsskatt och elräkningar, än på de skatter som dras utan att det syns. Ett öppet ställningstagande för högre elpriser är alltså närmast en omöjlighet för sossarna som ju är välbekanta med den röstande befolkningens pragmatism i ekonomiska frågor. Men hur ska man kunna höja elskatten, och därmed elpriserna, utan att dra på sig folkets vrede? Genom att genomföra en “avreglering”, därefter höja skatten på el ofantligt och slutligen skylla de resulterande prishöjningarna på att företagen tar ut “övervinster”.

Men förmodligen var det inte en genomtänkt plan utan bara en slumpmässig utveckling som passade perfekt.