Varken polisens eller åklagarens agerande i tillslaget mot The Pirate Bay och personerna som driver den verksamheten, var fel. Anders Gardebring drar delvis samma slutsatser av detta som jag gjorde tidigare, att syftet med tillslagets stora omfattning var att skicka en tydlig signal till hostingoperatörer i allmänhet att hålla sig borta från verksamheter i gråzoner, särskilt på upphovsrättsområdet, eller riskera att straffas (utan någon som helst rättslig process). Signalen till hostingoperatörerna är dubbel eftersom den också går ut till deras kunder: kolla så att den du anlitar är helt ren, annars kan konsekvenserna bli förödande. På så sätt kan statens funktionärer åstadkomma den önskade effekten utan att behöva konstruera hållbara regler och slänga ut pengar på rättsliga processer.

Allvarligast är de enorma brister i det svenska systemets konstruktion som åskådliggörs av överåklagarens slutsatser, det enorma underläge som den enskilde befinner sig i gentemot rättsväsendet. Det ena är att det inte är något fel att åklagare och polis agerar fysiskt mot en verksamhet som kan vara olaglig men vars olaglighet definitivt inte är kartlagd. Det andra är att tredje part kan drabbas av ett tillslag utan att ha någon rätt till ersättning, trots att de bara var tangentiellt förknippade med den misstänkte och trots att polisens tillslag var mycket oprecist och avsevärt mer omfattande än nödvändigt.

Den viktiga poängen, kruxets kärna, är att det måste kosta staten något att göra fel i alla sådana här fall, annars kommer det inte finnas något incitament att vara verkligt noggrann för att minimera misstagen. När Anders Erikssons utredning om buggning kom i höstas hittade jag ett citat som jag tycker passar väldigt bra här också, hämtat ur Rothbards The Ethics of Liberty (kapitel 12):

Take, for example, the police practice of beating and torturing suspects’or, at least, of tapping their wires. [...] the whole point is that we don’t know if these are criminals or not, and until convicted, they must be presumed not to be criminals and to enjoy all the rights of the innocent: in the words of the famous phrase, “they are innocent until proven guilty.” [...] “Coddling criminals” then becomes, in actuality, making sure that police do not criminally invade the rights of self-ownership of presumptive innocents whom they suspect of crime. In that case, the “coddler,” and the restrainer of the police, proves to be far more of a genuine defender of property rights than is the conservative.

We may qualify this discussion in one important sense: police may use such coercive methods provided that the suspect turns out to be guilty, and provided that the police are treated as themselves criminal if the suspect is not proven guilty. For, in that case, the rule of no force against non-criminals would still apply.

Ämne = Subject
Startdatum = Start Date
Starttid = Start Time
Slutdatum = End Date
Sluttid = End Time
Hela dagen = All day event
Påminnelse på/av = Reminder on/off
Påminnelsedatum = Reminder Date
Påminnelsetid = Reminder Time
Mötesorganisatör = Meeting Organizer
Obligatoriska deltagare = Required Attendees
Valfria deltagare = Optional Attendees
Mötesresurser = Meeting Resources
Beskrivning = Description
Fakturering = Billing information
Kategorier = Categories
Känslighet = Sensitivity
Plats = Location
Prioritet = Priority
Privat = Private
Reseersättning (km) = Mileage
Visa tid som = Show time as

Dessutom måste man åtminstone ändra “Sant” till “True” och “Falskt” till “False” bland sina events. Jag har ingen aning om hur mycket av informationen som Google Calendar faktiskt använder, det kan tänkas att man behöver översätta någon annan inställning som man använder, t.ex. prioritet.

Visst lär inte Riksdagen vara ute efter att förbjuda webben och visst lär alltför dumma förslag gå på grund i remissinstanser och utskott men problemet finns där ändå. När politkerna värnar upphovsrätten så fanatiskt och så okunnigt, uppkommer en risk för att insatserna ska leda till lagstiftning som allvarligt begränsar Internets användbarhet. Här återkommer frågan om balans, att upphovsrätten finns till för att möjliggöra värdeskapande. Med tanke på det senaste decenniets utveckling på Internet som helhet och webben specifikt är det rätt uppenbart att långtgående begränsningar skulle kosta samhället betydligt mer än vad upphovsrätten drar in.

Å andra sidan är den inte särskilt vettig heller. De efterfrågar en skatt eller avgift på bredband, för att kompensera producenterna för det inkomstbortfall som den olagliga fildelningen orsakar. I gengäld skulle den meningslösa jakten på fildelare stoppas. Som argument anför författarna att fildelning “[...] är numera något som i princip alla med tillgång till Internet sysslar med.”.

Lite sifferexercis till att börja med och man får översätta fildelninng till olaglig sådan. Enligt författarna har tre av fyra hushåll internetuppkoppling och det finns 700 000 fildelande svenskar. Tar man siffrorna direkt innebär det att ca 3 000 000 hushåll har tillgång till Internet (det torde finnas ca 4 000 000 hushåll i Sverige, enligt SCB och lite höftning). 700 000 av 3 000 000 är 23%. En ansenlig andel men inte något som bekräftar tesen att alla med tillgång till Internet ägnar sig åt fildelning.

Lite annorlunda blir det med en titt på PTS siffror (från undersökningen “Så efterfrågar vi elektronisk kommunikation – en individundersökning 2005″). Endast bredbandsuppkoppling kan anses möjliggöra fildelning i någon verklig mening och enligt PTS undersökning har 47% av de tillfrågade tillgång till någon form av bredbandsuppkoppling. Om man förutsätter att den siffran är tillämplig på hushåll skulle alltså 1 880 000 hushåll ha möjlighet att ägna sig åt fildelning och 37% av dessa skulle också göra det. Å andra sidan ingår det ju flera personer i varje hushåll så andelen hushåll som har möjligheten kan vara lägre men å tredje sidan kan det ju mycket väl tänkas att flera personer använder samma uppkoppling för att ägna sig åt fildelning.

På det hela taget verkar det ändå rätt överdrivet att hävda att alla som har bredband hemma, och än mindre alla som har en internetuppkoppling, ägnar sig åt fildelning – och särskilt då fildelning som innebär intrång i upphovsrätten.

Vadan då detta räknande? En generell skatt/licens/avgift på bredband skulle inte rikta sig specifikt mot dem som ägnar sig åt fildelning av upphovsrättsskyddat material utan skulle drabba alla. Effekten skulle alltså bli en fördyring av kommunikation även för dem som inte använder tjänsten till någon form av olaglig verksamhet. På det sättet fungerar det ju med alla möjliga former av inspelningsbara media idag men det finns en väsentlig skillnad. Inspelningsbara media säljs i ofantliga kvantiteter och prispåslaget på varje enskild DVD-R behöver därför inte bli så stort. Förslaget om bredbands-avgift tar sitt avstamp (oavsett om författarna vill medge det eller inte) i underhållningsindustrins medvetet uppblåsta siffror för hur stora förluster de åsamkas av spridningen av upphovsrättsskyddat material. Det finns därför en stor risk att nivån på avgifterna, för att tillfredsställa industrin, måste bli så hög att det blir ett faktiskt hinder för många att skaffa bredband.

Konstruktionen med en avgift skulle ju också leda till att även de som inte ägnar sig åt fildelning skulle bli tvungna att betala för dem som gör det. Bra för fildelarna – dåligt för dem som inte fildelar. Risken är uppenbar att även sådana användare som från början inte hade några planer på att fildela upphovsrättsskyddat material kommer att ägna sig åt det – de får ju ändå betala för nöjet så varför inte? Då skulle förslaget leda till en ökning av fildelningen – knappast något drömscenario för industrin.

Uppdatering: Waldemar Ingdahl och Oscar Swartz kritiserar förslaget idag. Och de har sällskap av Jerker Holm, universitetslektor vid nationalekonomiska insitutionen, Lunds universitet, som förespråkar en reformering och modernisering av upphovsrätten.

I lördags hölls till sist demonstrationerna mot polisens tillslag mot TPB. På förhand fanns det vissa farhågor om vad som skulle locka ut demonstranterna – skulle det vara

1. att tillslaget innehöll många rättsvidriga och rättsligt tveksamma aspekter,
2. att den nuvarande upphovsrättslagstiftningen är uppenbart obalanserad eller
3. att tillslaget minskade tillgängligheten till upphovsrättsskyddat material?

Tyvärr visade det sig, åtminstone är det bilden jag fick utifrån nyhetssändningar och intervjuer, att det var alternativ (c) som lockade flest. Sammantaget fick de där intervjuerna mig att hålla med Wille i hans bedömning av drivkrafterna i den här frågan – “den egna fria lunchen är allt”.

En annan sak som slog mig när jag såg nyhetssändningarna från demonstrationerna – och det är något som har fortsatt slå mig sedan dess – är betydelseförvrängningen av termen fildelning. Istället för att beteckna en bred uppsättning protokoll och verktyg för att dela filer mellan datorer, betyder fildelning numera, åtminstone i media, den delmängd som handlar om olaglig delning av upphovsrättsskyddat material i anonyma nätverk. Den sammanblandningen kan på ytan tyckas vara oväsentlig, medierna behöver ju en benämning på fenomenet, men den har en källa och potentialen att bli ett problem i längden.

Den nya betydelsen av termen fildelning stammar framförallt ur den amerikanska underhållningsindustrins kamp mot ett nu 22 år gammalt utslag i den amerikanska högsta domstolen, Betamax. Betamax-utslaget innebär att en utvecklaren av en viss teknik eller uppfinning inte kan hållas ansvarig för att den används till intrång i upphovsrätten, så länge som tekniken/uppfinningen har omfattande lagliga användningsområden. För oss som bor på den östra sidan av Atlanten är naturligtvis inte utslag från USAs HD direkt bindande men det finns inget sätt att komma runt att de ändå påverkar oss, USA har ändå under lång tid varit motorn i den tekniska utvecklingen. Om Betamax-utslaget hade blivit något annat hade det i praktiken givit underhållningsindustrin vetorätt mot hela teknikutvecklingen. Exempelvis passar datorer och Internet precis in på beskrivningen i utslaget – de kan uppenbarligen användas till intrångsverksamhet men har samtidigt synnerligen omfattande lagliga användningsområden. Hade underhållningsindustrin fått sin vilja igenom i detta upphovsrättsliga mål i persondatorns barndom är det inte otroligt att hela IT-revolutionen hade kunnat omintetgöras. Det manar till eftertanke när man behandlar upphovsrätt (eller immaterialrätt öht), är verkligen fördelarna större än de potentiella nackdelarna?

Under de senaste 22 åren har alltså en mängd uppfinningar, uppfinningar som faktiskt kan användas för intrång i upphovsrätten, gjorts möjliga av Betamax-utslaget och nu tycker underhållningsindustrin att det är dags att sätta stopp. Förra året avgjordes ett annat uppmärksammat mål i USAs HD, MGM vs Grokster. Den kommande rättegången mot TPB kan komma att bli något av en svensk motsvarighet till det målet. Båda handlar om fildelningstjänster och båda handlar i någon mån om huruvida den som tillhandahåller en tjänst kan hållas ansvarig för att användarna utnyttjar tjänsten till olaglig verksamhet. I Grokster var underhållningsindustrins målsättning dels att slå ett slag mot alla fildelningstekniker (som i USA tenderar att gå under den svepande beteckningen P2P) och dels att slå undan Betamax-utslaget. Utslaget blev något av ett antiklimax för alla inblandade, domstolen landade lite mittemellan och menade att Grokster “uppmanade” (inducement – svårt att översätta exakt) till intrång.

Just som parallellmål till Grokster är TPB intressant. I APBs nyheter handlar det om “fildelningsmål” och “fildelarrättegångar” (någon gång ofullständigt preciserat till “olaglig fildelning”). Tendensen är alltså att underhållningsindustrins representanter även här försöker smutskasta fildelningen som fenomen och inte bara de olagliga aspekterna av den. Den trenden förstärks naturligtvis också av de regelbundna släppen av siffror som “visar” hur mycket underhållningsindustrin förlorar på “fildelningen” varje år. När (om?) rättegången mot TPB väl hålls kommer det alltså att finnas med en doft av den amerikanska debatten. Domen i sig kommer också att få svepande konsekvenser för hur det ska bedömas när en tjänst används för intrång i upphovsrätten, även svenska domstolars utslag har ju prejudicerande verkan. För mer ingående analyser av hur den svenska lagstiftningen ser ut och hur fallet skulle kunna utveckla sig rekommenderar jag Niklas Lundblad.

Det finns en väldigt viktig aspekt gömd i textmassan ovanför: processen mot TPB handlar inte bara om intrång i upphovsrätten, det handlar om upphovsrätten i sig. Om motivationen till att det finns en upphovsrättslagstiftning och om vems intressen som är viktigast när upphovsrätten reformeras. Den vanligaste argumentationen för upphovsrättslagstiftning (och detta gäller förstås immaterialrätt överhuvudtaget) är att den möjliggör för upphovspersonerna att försörja sig på sin verksamhet och att den på det sättet leder till en större produktion av verk. En sorts kulturmotor, alltså. Lagstiftningen finns till därför att den skapar värden för samhället. Det är en god motivering. Å andra sidan måste värdena som lagstiftningen skapar ställas mot de kostnader som den också innebär, lagstiftningen måste vara balanserad. Häri ligger det nuvarande problemet.

När upphovsrättslagstiftningen skärptes för ungefär ett år sedan införde Sverige lagstiftning som i lika hög grad är beställd som något av Hans Karlssons arbetsrättsliga förslag. Upphovsrättsindustrin missade (och fortsätter fortfarande att missa) tekniktåget från början och reagerade med ett panikslaget armviftande. De lyckades övertyga amerikanska politiker om sin oundgänglighet (och att de riskerade att gå under om inte något gjordes) och lobbade igenom den lagstiftning som går under namnet DMCADet är inte första gången underhållningsindustrin har reagerat på detta sätt, man har i själva verket kämpat mot varje teknisk landvinning som kunnat påverka den egna situationen, Betamax som jag nämnde ovan är ett exempel. Ständigt har industrin försökt stoppa utvecklingen och när man har förlorat har man istället anpassat sig och hittat sätt att tjäna pengar på det nya. Filmer på video och DVD har blivit en enorm inkomstkälla för filmbranschen, en inkomstkälla som inte hade existerat om branschens ursprungliga reaktion hade burit frukt. Tyvärr tycks inlärningsförmågan hos branschen vara rätt låg, man väljer alltid hellre att ropa efter begränsande lagstiftning än att hitta inkomstströmmarna i den nya tekniken.. DMCA importerades till EU (där den bytte namn till EUCD – European Copyright Directive) som ett tvingande direktiv. Lagstiftningen implementerades, efter många påbackningar, i Sverige den första juli förra året. Den lagstiftning som infördes är en lagstiftning som inte främst är inriktad på att skapa goda möjligheter för upphovpersoner att tjäna pengar på sina verk och det är inte en lagstiftning som syftar till att skapa en balans mellan konsumenternas och producenternas intressen – det är en lagstiftning som helt och hållet är avsedd att försvara en industri som inte har lyckats och inte tycks vilja anpassa sig till ny teknik.

Jag har skrivit mycket om den här lagstiftningen tidigare (kolla under rubrikerna upphov och teknik/teknologi) och min slutsats är klar. De kostnader som den omfattande och hårda nya upphovsrättslagstiftningen medför i form av kväsande av den tekniska utvecklingen, begränsningar i möjligheten att skapa derivativa verk, möjligheten för konsumenten att använda sina inköpta (licenser till) verk på innovativa eller bara osanktionerade sätt och så vidare, är långt högre än de värden som den kan sägas skapa. Därför måste den nuvarande upphovsrättslagstiftningen reformeras.

Uppdatering: Jag hade visst missat en liten debatt angående “fildelning”.

Fast det finns ett stort aber. BEUC drar ut med krav på ny lagstiftning för att garantera konsumentens rättigheter, krav som är svårförenliga med mycket av innehållet i den nya upphovsrättslagstiftningen. Att å ena sidan förbjuda kringående av DRM och samtidigt kräva att konsumenterna ska behålla rättigheter som att göra personliga backup-kopior eller kunna använda materialet när och på det sätt man vill blir en krånglig nöt för juristerna att knäcka. Frågan är om det ens är möjligt och om det är möjligt att konstruera DRM som skulle kunna fungera s.a.s. åt båda hållen och vara förenlig med sådan lagstiftning.

Alternativet till lagstiftning är den mer anarkistiska vägen: låt branchen lägga på sina kopieringsskydd och låt konsumenternas intressen representeras av alla de tusentals hackare som mer än gärna lägger energi på att knäcka DRM. Problemet med den hållningen är (t.ex.) att (a) de flesta musikkonsumenter inte har tillräcklig kunskap för att tillgodogöra sig hackersarnas lösningar – ett problem som förmodligen skulle kunna minska om det inte var förbjudet att sprida kunskap om hur man sätter DRM ur spel, och (b) när producenterna får stöd av teknikföretagen och DRM flyttar in i hårdvaran på ett sätt som gör det oåtkomligt för ägaren blir det onekligen ett rätt stort hinder, även för de skickligaste av hackers. Men olösligt lär det inte bli.

Det viktiga är att båda förslagen syftar till att utjämna det ojämlika styrkeförhållande som råder nu. Idag har konsumenterna nominella rättigheter (tjat: som man genom kassettavgiften dessutom betalar för) som producenterna utan vidare kan åtsidosätta genom alltför restriktiv DRM. DRM som konsumenterna är lagligen förbjudna att försöka kringgå för att kunna utöva sina rättigheter. Ett moment 22 som helt och hållet spelar producenterna i händerna.

Såg att Rasums på Copyriot skrivit ett inlägg med liknande tankegångar idag.

Mark Russinovich skriver om sin upptäckt här (användbar sida om man vill kontrollera sin egen dator) och Ed Felten kommenterar på sin blogg här och här.

Det är bara så underbart. Att kopieringsskydda skivorna har som enda effekt att hederliga konsumenter som köper skivor inte kan använda sina köpta produkter på alla de sätt som lagen tillåter. När det inte går att kopiera över musiken till mp3-spelaren (eller när det bara går att göra på väldigt begränsade sätt) inskränks konsumentens lagliga rättigheter. Rättigheter som konsumenten dessutom har betalat för genom den kopieringsavgift som läggs på tomma lagringsmedia, inklusive mp3-spelare. Den här nya varianten av DRM gör dessutom detta i smyg, på ett sätt som tar ifrån konsumenten makt över sin egen dator och som markant ökar risken för intrång och spridning av virus och annat skräp.

Min uppmaning (och mitt beslut) är: köp inte skivor som är kopieringsskyddade!

Sådana risker bryr sig inte företrädare för svenska myndigheter så mycket om:

I SvD uttalar sig SKLs biträdande laboratoriechef Tore Olsson

- Det är ju som med allt annat, så länge du håller dig på den hederliga sidan är det inget att oroa sig för, säger Tore Olsson.

Och i Ekot uttalar sig Finanspolisens operative chef Thomas Palmberg:

““ Det här med fingeravtryck är allmänt känt, men det här är inte så känt bland brottslingar. Därför är det synd att det kommer ut. Det skadar polisens arbete, säger Thomas Palmberg.

Underbar analysförmåga från båda herrarna. Tore Olson saknar fantasi nog att tänka ut scenarier där möjligheten missbrukas. Thomas Palmbergs inställning är väl ännu mer skrämmande, egentligen borde kanske inte allmänheten informeras om några av polisens övervakningsmetoder? Det skulle i alla fall vara det mest effektiva ur brottsbekämpningssynpunkt.

Mer info:
Stoppa Storebror
EFF

På slutet nämns ett program (gratis!) som Ifpi ska börja tillhandahålla och som är “tänkt för exempelvis föräldrar och företag som vill veta vad barn respektive anställda använder sina datorer till”. Det låter mest som en ny version av det gamla Parent File Scan, som jag skrivit om tidigare. Det konstigaste i sammanhanget är väl att det tagit så lång tid för det programmet att komma till Sverige.

Så till de andra bekymren: På min födelsedag fick jag “Sgt. Pepper” men eftersom jag redan har den bytte jag den till en kopia av “Road to Rouen” med Supergrass. Skivan är förstås kopieringsskyddad med Cactus Shield, alla nya skivsläpp i Sverige tycks vara kopieringsskyddade. Eftersom jag är nybliven och lycklig ägare till en W800 vill jag förstås rippa skivan till mp3 vilket inte tycks vara något egentligt problem, trots “kopieringsskyddet”. Frågan är om det är olagligt för mig att göra det. Eftersom jag ju är medveten om att skivan är kopieringsskyddad verkar det som att jag, om jag försöker framställa kopior, bryter mot URL 52 d § och då kan jag enligt URL 57 b § dömas till böter.

Den befängda konsekvensen blir alltså att en konsument som inte har goda datorkunskaper (och inte kan kringgå skyddet) eller som vill vara laglydig (och alltså inte vill kringgå skyddet) måste köpa musiken ytterligare en gång för att kunna lyssna på den i sin portabla spelare. Det är förstås toppen för musikbranchen men knappast någon hit för konsumenterna. I mitt fall är det nog ändå värre eftersom jag misstänker att telefonen inte kan spela de format som musiken säljs i.

Det är väl inte så konstigt att konsumenterna inte lyssnar på brancher som propagerar för den här situationen.

Det mest intressanta är att skivor med det nya kopieringsskyddet ska fungera i “nästan alla” existerande DVD-spelare. Hur ska man kunna se de filmer som släpps på skivor som inte fungerar i ens gamla spelare om man inte är sugen på att köpa en ny spelare också? När skyddet väl är knäckt får man väl ladda hem filmerna istället…

Nej, det är inte rätt att bryta mot upphovsrättslagarna och kopiera filmer men det är knappast heller rätt att man, i efterhand, får reducerad funktionalitet hos produkter som man betalt fullt pris för.