Rationalisten

Det hände sig för någon vecka sedan att professor emeritus och tidigare rektor Stig Strömholm satte morgonkaffet i vrångstrupen när han läste sin morgontidning. Anledningen var att någon återigen vågade påstå att kårobligatoriet utgör en särdeles ful blemma på den svenska föreningsfriheten och tiden nu är kommen att ge studenterna makt över sina egna intressen. Han bestämde sig därför för att skriva en debattartikel.

Strömholm framhåller i sin artikel några olika skäl till varför ett avskaffande av kårobligatoriet vore fel. Han nämner att vissa instanser efter utredningar dragit slutsatsen att kårobligatoriet inte utgör någon inskränkning av den negativa föreningsfriheten, ett argument ad verecundiam som inte förvånar. Strömholm framför också åsikten att kårerna i sig gör mycket nyttigt och är till stor fördel för studenterna.

Men Strömholms stora farhåga med ett eventuellt avskaffande av kårobligatoriet är att avskaffandet kan komma att undergräva Uppsalas studentnationers ekonomier i så stor utsträckning att nationerna riskerar att gå under. Detta är faktiskt en reell möjlighet, tack vare kårobligatoriet får nationerna en speciell status och mycket förmånlig behandling av skatteverket. Utan denna skattemässigt fördelaktiga ställning skulle de flesta nationer inte ha en chans att överleva. Strömholm uppmärksammar visserligen detta förhållande i förbifarten men lämnar det snart i bakvattnet i sin jakt på det som han anser vara nationernas verkliga levebröd:

De mer försiktiga bland kår- och nationsobligatoriets motståndare brukar hävda att nationerna skall räddas genom att den förmånliga skattemässiga behandling som de i dag åtnjuter i sin egenskap av offentliga inrättningar skall fortsätta att gälla. Det är osäkra och lätt återkallade favörer, och framför allt: de räcker inte på långt när. Det är de mycket måttliga men talrika obligatoriska avgifterna som utgör den säkra stommen i nationernas ekonomi.

Nu har visserligen Strömholm rätt i att, åtminstone de små, nationerna först och främst lever på inkomsterna från nationsavgiften men han lyckas ändå missa en synnerligen viktig detalj: kårobligatoriet innebär inte ett nationsobligatorium. Sedan många år finns det i Uppsala möjlighet att vara medlem i Skånelandens nation, vilket i praktiken innebär att man inte är medlem i någon nation alls. Den som är medlem i Skånelandens nation betalar ingen nationsavgift men har heller inte tillträde till de andra nationernas verksamhet. Trots denna möjlighet att i praktiken vara medlem i kåren men inte i en nation, har nationerna överlevt i bortåt 50 år.

Det framgår alltså tydligt att det enda verkliga argument som Strömholm framför, i själva verket saknar relevans. Av debattartikeln kvarstår en vackert formulerad text med ett besynnerligt innehåll. Den som står upp för principer kallas för frihetsfundamentalist och liberaltaliban och Strömholm avvisar till och med tanken att vissa principer är så viktiga att de måste upprätthållas i alla lägen. Det vore intressant att veta om Stig Strömholm verkligen anser att “[e]tt av de säkraste tecknen på att en princip är stark, välgrundad och allmänt accepterad är att den tål undantag” gäller samtliga de principer som generellt anses grundläggande i ett civiliserat samhälle.

Till slut står det ändå klart att Stig Strömholm bara har lyckats ramla i en traditionell konservativ fälla. Det är hans egen vurm för nationerna och de värden han anser att de skapar som utgör grunden för hans önskan att bevara dem. En grund som i hans egna ögon är så stark att studenternas rätt att själva välja vilka föreningar de ska vara med i är ett billigt pris att betala.

Återigen dyker Barry Schwartz upp i svenska medier, den här gången i en Idag-artikel i SvD (hittad via Moderskeppet), skriven av Anna Lagerblad. Det är klart att Schwartz är tilltalande i den allmäna marknadskritiska inställning som är den svenska journalistkårens åsiktsmässiga hjärta men, som jag skrev tidigare, jag tycker att alla som vill hänvisa till Schwartz borde läsa den här artikeln där Virginia Postrel bemöter hans argumentation.

Som jag skrev i min kommentar på Moderskeppet är ett av de största problemen med sådana här inlägg att de tenderar att ofrånkomligen leda till krav på tvingande och begränsande lagstiftning för att komma till rätta med “problemet”. För den som vill tänka i de banorna finns det en del frågor. Hur ska man kunna kategorisera alla de miljontals olika varor som finns? Hur ska det optimala antalet valmöjligheter fastslås? Hur ska man besluta vilka alternativ som ska finnas i varje kategori? Kan valfrihetsbegränsningarna kombineras med fri konkurrens? Hur ska vidareutveckling och nya innovationer behandlas? Hur blir det med personer som har speciella behov, som personer med allergier eller funktionshinder?

För den som mest är intresserad av marknadskritik måste Barry Schwartz vara en skänk från ovan. Men jag tycker att Johannes Ekman som skrivit söndagens Kulturkrönika från Ekot (och som jag hittade via Dick Erixon) borde läsa Virginia Postrels sågning av The Paradox of Choice.

Men i sammanhanget är det talande nog att titeln inte översattes till Valfrihetens Paradox utan till Valfrihetens Tyranni.