Rationalisten

Det är med uppenbar stolthet som SvD idag basunerar ut att man som enda nordiska tidning på förhand fått ta del av en “oberoende” forskningsrapport om genmodifierad majs. Själva rapporten är beställd av Greenpeace och utförd av det franska institutet CRIIGEN.

Bakgrunden till det hela är att EFSA godkände Monsantos majs MON 863 helt på basis av företagets egna utsagor om riskerna med produkten, eftersom en noggrannare studie skulle ha inneburit att uppgifter som bedömdes som känsliga för Monsanto skulle ha offentliggjorts. Absurditeten i den proceduren är så uppenbar att den knappast behöver påpekas – om inte EU:s institution för livsmedelssäkerhet ägnar sig åt att testa livsmedels säkerhet är det svårt att föreställa sig vad de gör för nytta.

Det är alltså tydligt att det behövs en bättre utvärdering av eventuella risker med MON 863. Majsen producerar ett gift och är därför resistent mot majsrotbaggen Diabrotica Virgifera. Organismer som är avsedda som livsmedel och modifierade så att de blir resistenta genom att producera gift är den typ av GMO som faktiskt kan väcka vissa farhågor om risker och som verkligen borde underkastas studier för att säkerställa deras ofarlighet.

Å andra sidan är det också ett uttryck för en chockerande absurditet när en studie beställd av Greenpeace betecknas som oberoende. Greenpeace har sin ståndpunkt klar när det gäller GMO och skulle knappast välja ett institut vars resultat skulle kunna motsäga den ståndpunkten. Eftersom min franska är så skraltig har jag inte ork att läsa allt på CRIIGEN:s hemsida men intrycket är att det är ett institut som är noga med att framhålla sitt oberoende – från GMO-producenter. Bra på sitt sätt men naturligtvis måste ett oberoende institut också vara oberoende från sådana aktörer som motsätter sig GMO överhuvudtaget. För en än rikare bild av institutets oberoende kan det vara intressant att läsa den här intervjun (som visserligen verkar ha några år på nacken) med Gilles-Eric Séralini, som enligt SvD är ordförande i CRIIGEN:s vetenskapliga råd. Personligen gillar jag biten där han insinuerar att USA medvetet spred Diabrotica Virgifera till Europa genom sin insats i Jugoslavien.

Det är alltså inte så förvånande att rapportens slutsats är att MON 863 har kraftiga biverkningar och att CRIIGEN anser sig ha befogenhet att kräva ett förbud mot grödan. Det är tyvärr heller inte förvånande att svenska journalister reagerar med att okritiskt acceptera slutsaterna utan att vänta på reaktionerna från andra forskare som har kapacitet att kritiskt granska rapporten. Å andra sidan kommer rapporten att vara väldigt intressant att läsa.

Kaliber-redaktionen måste göra ett väldigt bra jobb. Så gott som varje program leder till stora nyheter i Ekot som sedan sprider sig som ringar ut i andra medier. Gårdagens Kaliber behandlade forskningens ekonomiska förutsättningar. Det visar sig att en väldigt stor andel av alla professorer får större delen av sina pengar från externa källor, dvs andra källor än universitetet. Många av professorerna upplever detta som problematiskt eftersom det leder till att en väldigt stor del av deras tid måste ägnas åt att söka anslag och eftersom det riskerar att påverka forskningen. Upplevelsen är att den stora andelen extern finansiering leder till större styrning av forskningen och i vissa fall också till att forskningsresultaten inte kan publiceras eftersom finansiären ställer sådana krav.

Att jakten på anslag leder till att professorernas tidsanvändning blir mer inriktad på att skriva anslagsansökningar än på att planera forskningen är givetvis ett problem, liksom styrningen av forskningen. Å andra sidan är en viktig anledning till de konkurrensutsatta anslagsansökningarna att anslagen ska styras till intressant och givande forskning, något som borde fungera även med de olika externa finansiärerna. I någon mån får man intrycket av att de missnöjda professorerna som intervjuats går och trånar nostalgiskt efter en svunnen tid. Ett verkligt problem är att de externa finansiärerna tenderar att vara mer intresserade av tillämpad forskning och att utrymmet för grundforskning minskar med den ökande externa finansieringen.

När det gäller de frågor som är centrala i Kaliber, de etiska konflikterna och den politiska styrningen är det stora problemet att de innebär en risk för att allmänhetens förtroende för forskningen minskar och för att de svenska universitetens inomvetenskapliga status raseras. Här är den politiska styrningen, som över hälften av de svarande talar om, värst. Politisk styrning förvandlar forskningen till ett verktyg i politikers händer, ett verktyg som används som argument för politiska reformer. Denna typ av styrning av forskningen är garanterat skadlig för förtroendet för och statusen hos den svenska forskningen. Dessutom, och långt värre, leder den politiska styrningen till en mycket större risk för att forskningens grund i ett förutsättningslöst kunskapssökande undergrävs. När den grunden är borta finns det inget värde alls kvar i forskningen.

Med det i tanken är det intressant att se hur Leif Pagrotsky resonerar i SvD, å ena sidan säger han:

- Extern styrning är helt oacceptabelt, professorerna och universiteten har ett ansvar att säga nej

Men å andra sidan menar han att:

- Det är konstigt att kritisera att vi ger pengar till genusforskningen som ju kan bidra till förbättring inom så många områden

En ögonblicksbild av hur det nuvarande styret ser på forskningen.

Hos Pharyngula hittade jag länkar till två intressanta artiklar i Seattle Weekly: Discovery’s Creation, som beskriver hur The Discovery Institute, den drivande kraften bakom hela rörelsen, bildades, och The Wedge, där man hittar en inscanning av ett policydokument som visar hur ID passar in i en större plan. Titta på The Wedge och se hur kreationismen tittar fram ur sin ID-förklädnad.
IDs roll är att vara spetsen på en kil som i förlängningen ska splittra de materialistiska, rationalistiska, sekulariserade idéernas stam. Målsättningen är att ersätta alla dessa idéer med teistiska förklaringar,

To replace materialistic explanations with the theistic understanding that nature and human beings are created by God.

Det handlar alltså inte, så som det så ivrigt har framställts, om två vetenskapliga hypoteser (eller teorier eller vilket ord man nu väljer att använda) som ställs mot varandra. Det handlar om en kamp mellan att förutsätta att världen kan förklaras rationellt eller att ge upp försöken och peka på gud. Utöver det handlar det också, som alltid, om makt. Att just evolutionsteorin, snarare än vilken annan vetenskaplig teori som helst, valdes ut har nog flera orsaker. Evolutionsteorins förutsägelser kan inte, åtminstone på det mer omfattande planet (det som somliga i sin enfald envisas med att kalla makroevolution, som en motsats till mikroevolution), observeras lika tydligt som, säg, gravitationen. Det finns många som är religiösa och det finns en uppenbar motsättning mellan bibelns skapelseberättelser och evolutionsteorin, även om jag under min konfirmationsläsning fick höra en del försök till jämkningar. Somliga blir nog faktiskt förolämpade av idén att vi delar förfäder med en schimpanserna. Dessutom är evolutionsteorin, trots sin tämligen lättbegripliga bas, komplicerad och väldigt, väldigt omfattande och det finns mycket som ännu inte är tillfredsställande förklarat. Men med tanke på att naturen hade knappt fyra miljarder år på sig att gå från det allra första lilla embryot till något som skulle kunna bli liv till dagens enorma komplexitet är det inte konstigt att en teori som bara har drygt hundra år på nacken inte riktigt har lyckats knäcka alla gåtorna.

Slutsatsen är ofrånkomlig: framgång för DI skulle betyda slutet för vetenskapen. Utan ett materialistiskt angreppssätt blir vetenskapen ointressant. Men som synes nöjer man sig inte med målsättningen att avskaffa materialismen inom vetenskapen, det är ju bara kilens spets. Målsättningen är att införa teistiska synsätt på alla nivåer. Det är inget annat än ett angrepp på hela det liberala, demokratiska projektet. Ett 400-årssteg bakåt i tiden.

Materialismen och rationalismen är avhängiga av varandra och rationalismen utgör grunden för alla de värden som brukar sägas vara utmärkande för den västerländska civilisationen. När materialismen och rationalismen är övergivna ryker de alla. Och religiösa fundamentalister är desamma, oavsett vilken specifik variant av den fördummande sörja som kallas religion de råkat välja.

För det första: låt oss inte kalla det för Darwinism. Det är inte en ideologi, det är en vetenskaplig teori. Dessutom har evolutionsteorin rört sig rätt långt sedan Darwin presenterade The Origin of Species så det är inte längre nödvändigt att nämna Darwin varje gång evolutionen kommer på tal, även om Darwins vetenskapliga förmåga måste beskrivas som exceptionell.

För det andra: Doverdebacklet är äntligen över. För den som vill läsa på svenska har DN skrivit här. The Panda’s Thumb har skrivit betydligt mer djuplodande här. Domen föll och utslaget är otvetydigt en seger för vetenskapen som helhet, inte bara på detta område. Domen finns att läsa här (PDF) och jag tänkte citera några saker ur den.

Anledningen till att domen kan sägas vara en seger för vetenskapen som helhet är att ID är bara en del av en starkt antimaterialistisk rörelse.

Sid 28-29:

Dramatic evidence of ID’s religious nature and aspirations is found in what is referred to as the “Wedge Document.” The Wedge Document, developed by the Discovery Institute’s Center for Renewal of Science and Culture (hereinafter “CRSC”), represents from an institutional standpoint, the IDM’s goals and objectives, much as writings from the Institute for Creation Research did for the earlier creation-science movement, as discussed in McLean. (11:26-28 (Forrest)); McLean, 529 F. Supp. at 1255. The Wedge Document states in its “Five Year Strategic Plan Summary” that the IDM’s goal is to replace science as currently practiced with “theistic and Christian science.” (P-140 at 6). As posited in the Wedge Document, the IDM’s “Governing Goals” are to “defeat scientific materialism and its destructive moral, cultural, and political legacies” and “to replace materialistic explanations with the theistic understanding that nature and human beings are created by God.” Id. at 4. The CSRC expressly announces, in the Wedge Document, a program of Christian apologetics to promote ID. A careful review of the Wedge Document’s goals and language throughout the document reveals cultural and religious goals, as opposed to scientific ones. (11:26-48 (Forrest); P-140). ID aspires to change the ground rules of science to make room for religion, specifically, beliefs consonant with a particular version of Christianity.

Anledningen till att fallet kunde gå till domstol är att det i USA inte är tillåtet för det offentliga att omfamna eller framhålla en specifik religion, ett konstitutionellt förbud som går under namnet “the Establishment Clause”. Kreationisterna har vid flera tillfällen försökt ersätta evolutionsteorin med bibliskt inspirerade sagor men har varje gång hindrats “the Establishment Clause”. För att komma runt detta har man försökt presentera ID som en alternativ vetenskaplig teori och målsättningen har varit att tvinga biologilärare att också lära ut ID. Vad domstolen alltså behövde göra för att kunna bedöma om ID-undervisning var okonstitutionellt var att avgöra om ID kan betraktas som vetenskapligt. Resultatet är förödande för IDioterna:

After a searching review of the record and applicable caselaw, we find that while ID arguments may be true, a proposition on which the Court takes no position, ID is not science. We find that ID fails on three different levels, any one of which is sufficient to preclude a determination that ID is science. They are: (1) ID violates the centuries-old ground rules of science by invoking and permitting supernatural causation; (2) the argument of irreducible complexity, central to ID, employs the same flawed and illogical contrived dualism that doomed creation science in the 1980’s; and (3) ID’s negative attacks on evolution have been refuted by the scientific community.

Den felaktiga och ologiska påhittade dualism som omnämns i punkt (2) är att ID-anhängarna på i stort sett inget sätt har argumenterat för ID, istället har man ägnat sin kraft åt att hitta luckor i evolutionsteorin. Eftersom fantasi (så viktig för vetenskapen) tycks vara en bristvara hos ID-anhängarna kan de bara se två möjliga teorier, evolution eller ID, och varje lucka i evolutionsteorin har därför tolkats som ett argument i IDs favör. Den tolkningen är naturligtvis fullständigt ovetenskaplig och synnerligen inskränkt.

Domstolen påpekar också att en otestbar hypotes aldrig kan betraktas som vetenskaplig.

Givetvis är det bara en tidsfråga innan nästa attack mot vetenskapen från detta läger kommer att komma men det här domslutet kan vara ett stöd för domstolar som har att göra samma bedömningar i framtiden.

Via Pharyngula.

Professor Paul Mirecki, som undervisar i religiösa studier vid University of Kansas beslutade sig för att hålla en kurs om Intelligent Design, benämnd “Intelligent Design, Creationism and Other Religious Mythologies”. En kurs som helt enkelt skulle placera ID där det hör hemma: bland myterna. Å andra sidan skrev Mirecki ett mail till en mail-lista där han skrev en del nedsättande kommentarer om anhängarna till ID:

The fundies want it all taught in a science class, but this will be a nice slap in their big fat face by teaching it as a religious studies class under the category “mythology.’

Det blev stort rabalder som slutade med att Mirecki tvingades be om ursäkt och att kursen drogs in. Igår stoppades han i sin bil och när han klev ur blev han misshandlad av två män som, enligt Mirecki själv, hänvisade till kontroversen kring kursen och mailet.

Härligt!

Info från ljworld.com och Inside Higher Ed

Gösta Walin, professor emeritus i oceanografi, docent i teoretisk fysik, skriver i Smedjan om växthuseffekten.

Jag tänkte inte göra någon bedömning av växthuseffektens trovärdighet utan bara göra ett påpekande: vetenskap är inte en konsensusverksamhet och är heller inte internt demokratisk. Det är alltså oväsentligt om en övervägande del av vetenskaparna håller en hypotes för trolig. En enda forskare kan ha mer rätt än hela den övriga forskarvärlden tillsammans.

Detta innebär å andra sidan inte heller det motsatta, att den ensamme alltid har rätt. Att en majoritet av forskarna “ansluter” sig till en hypotes borde rimligen främst förklaras av att den är den bästa.

Det viktiga är bara att komma ihåg att det inte handlar (eller åtminstone inte borde handla) om något majoritetsstyre. Snarast kan ett konsensustänkande vara väldigt skadligt för forskningen eftersom det skapar ett motstånd mot nyskapande idéer. Det finns gott om exempel på den typen av beteende.

Om ett visst tänkande dessutom blir påbjudet eller om det blir närmast obligatoriskt för att få anslag till sin forskning, riskerar den kristiska bedömningen att försvinna och styrning och konsensusmentalitet kan ta över. Då rivs forskningens fundament, fusionen mellan individualism och samarbete.

I går startade en “rättegång” i USA, i Kansas. Målsättningen med farsen är att komma fram till vad som ska läras ut under skolornas biologilektioner: den vetenskapligt grundade evolutionsläran eller religion. I den upp-och-nedvända värld som man uppenbarligen lever i om man är en religiös mupp är det ett uttryck för anti-religiösa tendenser att lära ut vetenskap i de naturvetenskapliga ämnena.

Nu är det så att en tidigare rättegång (en riktig rättegång i USAs HD) har kommit fram till att man inte kan lära ut kreationism, läran att gud skapade allt levande, på biologilektionerna i USA. Alltså har de religiösa krafterna tänkt ut en ny approach: man har skapat ett nytt “vetenskapligt” fält kallat Intelligent Design (ID). Idén är att, utan att publicera några vetenskapliga artiklar eller egentligen göra något annat än att försöka misstänkliggöra evolutionsläran genom att påpeka vilka svagheter som finns, få pseudovetenskaplig trovärdighet för sitt nya fält. Detta gör att man kan kräva att det ska läras ut vid sidan av (och med lika mycket tid som) evolutionsteorin.

ID kräver, i precis lika hög grad som kreationismen, att man accepterar ett övernaturligt väsen. Saken är ju den att man försöker lösa ett komplexitetsproblem genom att införa en ny, större, komplexitet. Eftersom livet på jorden, enligt IDioterna, är för komplext för att ha kunnat utvecklats spontant och alltså måste ha designats säger det sig självt att den som designade måste ha varit minst lika komplex. Då följer det naturligt att även denna varelse måste ha varit designad och så kan man hålla på hur länge som helst. I slutändan kan man bara ta sig ur loopen genom att införa spontan evolution eller en övernaturlig varelse: gud. Man kan läsa lite om den här argumentationen i den här texten (från Capitalism Magazine).

För den som vill ha tips på hur man bemöter de vanligaste argumenten från evolutionsförnekarna rekommenderar jag följande (från The Panda’s Thumb) . Det funkar ju bara om den man argumenterar med accepterar vetenskapliga argument men å andra sidan är de andra inte så intressanta att prata med.

En elegant och rolig satir över utvecklingen finns att läsa här, på Language Log.

Germund Hesslow skrev en debattartikel i DN den 19/2 2005. Det blev rabalder.

För det första tycker jag det låter hysteriskt att skrika ut att Germund Hesslow är kvinnohatare och dessutom mindre intelligent. Vissa är har svårt för upptäckten att andra inte delar deras världsbild och, etter värre, att även dessa kretiner får föra fram sina tankar och åsikter. Huvaligen! Nu är det ju så lyckligt ordnat att vi har ett samhälle med yttrandefrihet och allt vad det innebär och dessutom har vi, åtminstone i ganska stor utsträckning, fortfarande det som kallas för akademisk frihet som garanterar att forskningen är fri så att forskarna själva får välja vilka ämnen de tycker är intressanta.

För det andra är det viktigt att inte lägga ord i Hesslows mun, han behandlar inte t.ex. våld och våldtäkter och man bör därför inte hävda att han menar att det är dessa företeelser som vi bör hantera med humor när han skriver “… och den innebär att naturliga skillnader mellan könen, som kunde ha hanterats med förståelse och humor, i stället leder till onödiga samhälleliga konflikter och förgiftar personliga relationer.”

Sen finns det också folk som istället gör samlade analyser av vad Hesslow skrev, läs t.ex. bloggarna Louise P., Monica Rolfner och Nicklas Lundblad eller Sigrun Vapneir på feminetik.se (länktips från Jämställdhet – Nu!).

Min egen uppfattning är att Hesslow har precis en bra poäng: det finns inget egenvärde i fullständig likformighet mellan könen. Finns det verkligen en stark rörelse som strävar efter en sådan likformighet? Jag har inte uppfattat det. Visserligen händer det att starka röster skriker saker som pekar i den riktningen men överlag är det svårt att tro att det finns särskilt många som tycker att det vore värt bekymret att tvinga fram fullständig likformighet mellan könen.

Hesslows problem är dels att han inte är tydlig i vad han egentligen vill argumentera för och emot och dels hur han argumenterar. Till en början verkar det som om det är strävan efter fullständig likformighet som han egentligen tar ställning emot men senare tycks det snarare vara jämställdhetarbetet i sin helhet. Man får intrycket att Hesslow tycker att vi har uppnått den nivå av jämställdhet som är “naturlig” och att det därför räcker med jämställdhetsarbete nu. Jag tror att Hesslow är ganska ensam om att tycka det.

När det gäller argumentationen drar han för det första väldigt stora och säkra slutsatser från data i ett fält där det inte tycks finnas några säkra resultat ännu. Dessutom gör han några kullerbyttor när han försöker dra evolutionsbiologiska slutsatser. Hesslows biologiska slutsatser tillbakavisades förtjänstfullt i den replik, skriven av fyra medicinska forskare, som presenterades i DN den 22/2 2005.

Det största problemet med Hesslows argumentation är dock tokerierna om att kvinnornas missgynnade ställning är överdriven. Den allra tokigaste meningen tycker jag är den där Hesslow skriver “Men det finns faktiskt inga bevis för att den genomsnittliga löneskillnaden beror på diskriminering och inte på att kvinnor har gjort andra prioriteringar i livet, som att arbeta deltid eller välja yrken med lägre löner.”. I mina ögon är det att blunda för en hel del bevis från annat håll som talar om vad som faktiskt påverkar kvinnor att välja på det sättet. Dessutom finns det problem med synen på kvinnoyrken som låglöneyrken eftersom det, såvitt jag har förstått, tycks finnas en tendens att tidigare manliga höglöneyrken får en betydligt sämre löneutveckling när de blivit dominerade av kvinnor.

Det finns inte någon som helst poäng i att utforma samhället på ett sätt som poängterar skillnaderna mellan könen oavsett om den neurologiska forskningen hittar goda bevis för att det faktiskt finns skillnader som har den typen av påverkan som Hesslow menar. Även om det finns en genomsnittlig skillnad finns det också en enorm överlappning. Samhället måste istället utformas så att varje individ har en så god möjlighet som möjligt att välja den väg som känns rätt för den individen. Lika lite som det finns en vinst i att sträva efter fullkomlig likformighet om det innebär att man hela tiden motverkar vissa individers personliga önskemål, finns det någon vinst i att sträva efter att den eventuella, biologiskt betingade, skillnaden mellan könen ska slå igenom i t.ex. individernas livsval.

Varken de renodlade biologisterna eller de renodlade strukturalisterna sitter inne med hela sanningen och vad som är “hela sanningen” är inte intressant annat än för den som är specialintresserad av ämnet i sig självt. Det viktigaste är att den akademiska friheten bevaras så att frågorna kan undersökas empiriskt och, så långt som det nu är möjligt, objektivt. En del vill hävda att det är värt att ifrågasätta naturvetenskaplig forskning om biologiska könsskillnader och kräva goda motiv (t.ex. bättre förståelse för läkemedels olika verkningar i kvinno- och manskroppen) för att sådan forskning ska tillåtas. Det är strunt, vetenskapen söker kunskap för kunskapens skull och om man dessutom är övertygad om att könsrollerna endast (eller i klart övervägande del) är sociala konstruktioner borde man väl inte vara rädd för att få detta empiriskt bevisat. Framför allt borde man inte ha någon som helst makt att motverka den typen av forskning på grundval av att den riskerar att ställa ens världsbild på ända. Politiska agendor förändrar inte verkligheten (och ja, jag tror att det finns en oberoende verklighet) och bör därför inte få styra forskningen på något sätt.

Låt oss alltså lämna Germund Hesslows typ av unken argumentation bakom oss. Det gäller att inte acceptera kollektiviseringsivrarna, oavsett om de kommer från genusteorin eller är biologister, utan att istället acceptera att varenda kvinna och man är en individ som statistiskt lika gärna kan vara en “typisk” “kvinno-man”, “mans-man”, “man-kvinna”, “kvinno-kvinna” eller, och enormt mycket troligare, någonstans längs spektrat, med helt egna prioriteringar, önskemål och fallenheter. Det är lika rättigheter och respekt för individen som behövs.

Via bloggrik hittade jag till CiteULike. Underbart sätt att hålla koll på alla artiklar man läser.

Man lägger in artiklarna under en eller flera kategorier och kan sedan titta på sina artiklar sorterade efter kategorier eller författare. Alla listningar av artiklar kan dessutom exporteras som BibTeX-filer. En fantastisk funktion, det är rätt tråkigt att sitta och lägga in artiklarna i BibTeX-filen själv.

Dessutom är det ett socialt verktyg så att man kan se vad andra läser, framförallt bra för att se vad de som är intresserade av samma område som en själv läser.

Nu är iaf alla artiklarna inslängda där.

En artikel i NY Times (registering krävs tyvärr) refererar till en amerikansk rapport som visar att det inte går att se några som helst negativa effekter av att människor äter matvaror som där råvaran modifierats genetiskt med moderna metoder, dvs kvalar in till beteckningen GMO. I USA har sådana matvaror funnits under en längre period utan att några sjukdomsfall eller liknande uppstått.
När det gäller just genmodifiering är det nog tyvärr så att mycket av den rädsla som förekommer runt det stammar ur okunskap, många människor saknar helt enkelt tillräckliga kunskaper om hur genetik fungerar för att bilda sig en rationell uppfattning.

De moderna metoderna för växtförädling skiljer sig först och främst från de “klassiska” genom att förädlingen kan vara planerad och riktad, förändringararna som sker är små och medvetna. Självklart kan det uppstå oönskade effekter genom olika oförutsedda interaktioner i den nya grödan men sådana problem finns även i nya grödor som tagits fram med hjälp av korsning och är alltså inte specifika för de moderna teknikerna. Riskernas storlek förändras heller inte beroende på vilken metod som används. DNA finns i alla livsmedel som inte producerats syntetiskt och bryts ner i matsmältningen precis som alla andra beståndsdelar i maten. Det finns inte någon risk för att DNA i livsmedel skulle kunna påverka en människas DNA eftersom DNA bryts ner och eftersom cellerna har skyddsmekanismer mot främmande DNA som kommer in utifrån. Framförallt påverkas inte risken för att DNA i livsmedel skulle kunna påverka en människa av hur en viss bit DNA har kommit in i livsmedlet.
Den risk som eventuellt finns är att något genetiskt material skulle klara sig genom matsmältningssystemet tillräckligt oskatt för att kunna tas upp av de bakterier som förekommer i tarmarna. Här är inte problemet de specifika gener som introducerats i livsmedlet utan de markörgener som används under introduktionen. Dessa är oftast gener för antibiotikaresistens för bakterier. Gentekniknämnden uppskattar att risken för att sådana resistensgener skulle kunna överföras till bakterierna i mag-tarmkanalen är ytterst liten men är ändå strikta i sin policy att de markörgener som används inte får innehålla resistens mot antibiotika som används som läkemedel eftersom det skulle innebära en risk för spridning av sådana resistensgener.
Självklart måste nya grödor testas så att de inte är farliga och de risker som finns för påverkan på den biologiska mångfalden, framför allt bland icke-nyttoväxter, måste utvärderas och beaktas men faktum är att de möjligheter som skapas av den nya växtförädlingstekniken är så enorma att det vore rent befängt att helt och hållet välja bort dem